Flag of Sweden
Andreas Rejbrand’s Website

News

Nytt jobb

Under våren har jag sökt ett antal jobb (restaurangbiträde, receptionist, medlemsrekryterare, diskare, gokartuthyrare, glassberedare, chaufför, väktare och flera jobb som lokalvårdare) utan framgång. Härommånaden fick jag så träffa en handläggare (på Arbetsförmedlingen) som arbetar speciellt med personer med funktionedsättning, och hon kunde bland annat erbjuda jobb som lokalvårdare på Samhall.

Efter tio år på universitet med övervägande toppresultat i allt från teoretisk fysik och matematikundervisning till cellbiologi och patientbemötande som läkarstudent kändes det lite tråkigt, men att samhället inte är anpassat för personer med den typ av begåvningsprofil som jag har kom inte som någon överraskning. I mitt fall har jag stora förmågor i många områden, men det finns några få saker jag helt enkelt inte klarar av: att skaffa vänner i en klass med jämnåriga ungdomar och att armbåga mig fram på armbetsmarknaden är två exempel. Tyvärr är min erfarenhet att samhället inte förstår att det finns sådana personer, och att det bemöter sådana personer med förakt snarare än med medmänsklighet. I synnerhet eftersom funktionsnedsättningen i sig kan skapa extremt mycket lidande är det synd.

Nu har jag emellertid haft tur. En servitör på restaurangen som jag är stamgäst hos introducerade mig för ett företag som förmedlar jobb inom det tekniska området, och via det företaget har jag nu fått en tjänst som programmerare på ett lokalt Linköpingsföretag. (Till en början rör det sig om en provanställning.)

Hade det inte varit för den servitören hade jag blivit lokalvårdare på Samhall.

Beslut från HAN

Jag fick i dag ett beslut från HAN, och de går helt på universitets linje. Jag blev väldigt ledsen, och tycker det är tråkigt att det svenska samhället fortsätter att sparka på människor som ligger och blöder. Men i Sverige råder Systemet™ och de sociala normerna, inte sunt förnuft och medmänsklighet.

Jag skrev följande krönika/debattinlägg till Läkartidningen, men är nästan helt säker på att de inte kommer att publicera det:

Jag heter Andreas Rejbrand, är 29 år och har Aspergers syndrom och dessutom antagligen i största allmänhet dåliga gener som predisponerar för depression och ångest. Det svåraste för mig har varit den informella interaktionen med jämnåriga: ända sedan jag började förskolan har jag känt mig extremt utanför och ensam. Trots att mitt liv i princip bara varit en lång följd av livskriser, så har jag nästan bara fått SSRI som hjälp. Det verkar inte finnas så mycket annat att tillgå.

Jag tycker dock att jag i praktiken har klarat mig bra i samhället. Jag har en femårig masterexamen i fysik, och var i två år doktorand i matematik. Under sju år arbetade jag som lärare i matematik på Matematiska institutionen vid Linköpings universitet, först som amanuens och sedan som doktorand, och matematikundervisning är verkligen mitt drömjobb! Jag älskade varje aspekt av jobbet, och fick otroligt mycket uppskattning från studenterna. Sista året vann jag till och med civilingenjörsstudenternas lärarpris. Jag sade dock upp mig från tjänsten som doktorand, eftersom jag inte trivdes med att bara ha 20 % undervisning – jag ville jobba med undervisning på heltid.

Jag befann mig i en djup kris när jag sade upp mig, och mådde extremt dåligt. Jag kom dock in på läkarprogrammet i vid Linköpings universitet, och började där våren 2015. Jag var inte alls glad åt situationen, eftersom jag hellre hade önskat fortsätta som lärare och eftersom jag visste att CSN-pengarna inte skulle räcka till ytterligare fem år som student. Med tiden började jag dock trivas alltmer. Eftersom jag brinner för all naturvetenskap (inte minst organisk kemi, biokemi, cellbiologi och fysiologi, som jag läst på universitetsnivå på fritiden redan innan jag började på läkarprogrammet) så passar den medicinska vetenskapen mig mycket bra. Och eftersom jag kommer till min rätt i olika ledarskapspositioner (som t.ex. lärare) så passade även läkarrollen mig bra, och jag fick väldigt mycket beröm för mitt patientbemötande under de två första åren på utbildningen. Ända sedan högstadiet har jag varit övertygad utilitarist och känt extremt starkt för etik, empati och medmänsklighet.

Hösten 2016 drabbades jag dock av en djup depression. Jag trivdes inte i klassen, eftersom jag kände mig utfryst: ingen verkade vilja vara med mig eller prata med mig. Till slut föll jag så djupt att det kändes som om jag bara hade två alternativ: begå självmord eller få vänner i klassen. Faktiskt hade bara en enda vänskaplig kram gjort otroligt mycket för mig.

I desperation skrev jag då ett brev till 22 av mina klasskamrater, och bad om att få en kram av någon av dem. Eftersom jag alltid, ända sedan jag var barn, har känt mer trygghet hos kvinnliga jämnåriga än hos manliga, så var samtliga mottagare av brevet kvinnor. Jag var mycket noggrann i brevet med att poängtera att jag absolut inte ville att någon skulle må dåligt över det, och betonade att ingen behövde känna sig tvungen att hjälpa mig (eller ge mig en kram).

Jag blev snart kallad till möte med läkarprogrammets ledning. Trots att jag befann mig i en extremt djup kris, så visade de inte minsta lilla empati eller förståelse. I stället förklarade de för mig hur avskyvärd min handling var, och vilken brist på empati jag uppvisade gentemot klasskamraterna. De behandlade mig som en brottsling som begått ett hemskt brott: utan vänlighet och värme, men ”korrekt”.

De förbjöd mig att gå på utbildningens gruppträffar, så jag missade flera viktiga moment under hösten. De varnade också Region Östergötland för mig, vilket i praktiken gjorde att jag förmodligen aldrig kommer att få göra praktik i regionen. Slutligen berättade de att de ämnade anmäla mig till Högskolans avskiljandenämnd (HAN).

Jag blev så ledsen och chokad över deras bemötande att jag inte orkade gå på terminsuppropet på termin 5 i januari 2017. Därför förlorade jag min plats på läkarprogrammet. Man kan alltså tycka att universitetet fick som de ville, när de blev av med mig utan rättvis prövning. Men trots detta så gick de vidare med anmälan till HAN: de var nämligen rädda för att jag annars skulle söka igen till termin 1 på programmet i framtiden. I anmälan skrev läkarprogrammets ledning och universitets rektor att jag var psykiskt störd, att jag utgjorde en påtaglig fara för andra studenter och för patienter, att jag var olämplig som läkare och att jag saknade empati för andra människor. Att jag några år tidigare var en av universitets mest uppskattade lärare verkade rektorn ha glömt bort. Och att jag uppvisat mycket stor lämplighet för läkarrollen under all praktik på utbildningen ville de inte ens nämna.

Jag har haft kontakt med universitetet tre gånger, och samtliga gånger bröt jag ihop och behövde vårdas på sjukhus. En gång, efter det fysiska mötet, var det nära att jag tog livet av mig med tabletter.

Jag hade önskat mig ett bättre bemötande från läkarprogrammets ledning. Om man träffar en människa i djup kris, så kostar det inget extra att bemöta henne med värme. Vad det rent konkreta beträffar kunde de ha låtit mig fortsätta: jag hade kunnat svära på att aldrig mer göra något så okonventionellt som brevet jag skrev. (Och det är fullständigt självklart att jag aldrig någonsin skulle ha agerat okonventionellt för egen vinnings skull i rollen som läkare gentemot patienter – det kan jag garantera till 100.0 %.) Alternativt kunde de ha låtit mig börja i klassen under, så att mina klasskamrater hade sluppit mig.

Som det är nu riskerar jag att inte bara bli avstängd, utan även portad från all högskoleutbildning i Sverige.

Det sägs om läkare att de skall ”ibland bota, ofta lindra, alltid trösta”. Vad hände med ”alltid trösta”?

Och på läkarprogrammet talas mycket om vetenskaplighet, etik och samtalskonst. Vad hände med allt detta? Hur kan jag bli klassad som olämplig läkare när alla konkreta bevis pekar på motsatsen? Hur kan de straffa den mest utsatta människan i en ”konflikt”, utan att ens tänka på konsekvenserna? Hur kan de missa att observera fördomarna de agerar utifrån? Hur kan de bemöta en människa i djup kris med iskall kyla?

Jag försöker gå vidare i livet, men blir hela tiden påmind om universitetet genom det pågående HAN-ärendet. Det senaste är att de begär att jag skall undersökas av läkare. Tills vidare är jag avstängd från utbildningen (som jag ändå hoppat av!) och portad från all högskoleutbildning i Sverige – samtliga universitet och högskolor har informerats om detta. Själv funderar jag på att lämna Sverige, ett land som alltid behandlat mig som en oönskad människa.

Jag hoppas att ingen i framtiden kommer att utsättas för det övergrepp jag blivit utsatt för.

Andreas Rejbrand, f.d. läkarstudent, Linköping

A second coloured extended-range cellular automaton, part 2

A new view of the automaton from yesterday:

SVT och engelska språket

SVT brukar ibland skriva artiklar på engelska för att nå ut till en bredare publik. Som jag påpekat tidigare blir emellertid resultatet oftast av väldigt låg språklig kvalitet. I dag såg jag t.ex. följande stycken hos SVT:

Anders Anderssons [anm: inte det riktiga namnet] brother needs a more committed trustee. So his family think, but they are not allowed to dismiss the appointed trustee. SVT Nyheter's investigation shows that it is very difficult to dismiss your trustee if your not happy. You need to be able to prove that the trustee is a criminal or has done severe wrongdoing.

[...]

– My brother need someone who helps to activate him and maybe to finish his education, says Mats.

Det finns flera språkfel i styckena ovan, men de mest uppenbara är följande:

Även om man bortser från de mest uppenbara felen, som de ovan, har språket dåligt flyt.

Eftersom SVT förmodligen är Sveriges mest inflytelserika massmedium är det mycket tråkigt att de inte kan anställa en enda person som granskar språket.

Uppdatering (2017-04-07 11:59:07): Jag påpekade missarna ovan för artikelförfattarna och fick mycket snabbt två mycket trevliga svar, och de skulle försöka åtgärda missarna. En stor eloge till författarna för att de bryr sig om språket och kan ta konstruktiv kritik!

A second coloured extended-range cellular automaton

A second example of a simple coloured extended-range cellular automaton:

A simple coloured extended-range cellular automaton

I have experimented a bit with coloured (RGB) extended-range cellular automata. Mathematically, these are ordinary N-state extended-range automata in which N = 2563, the values are interpreted as RGB colour codes and the rendering procedure uses the colour of the cell directly, instead of applying some arbitrary colour scheme. Below is a simple example I produced yesterday:

A simple extended-range cellular automaton

Today I give my first example of an extended-range cellular automaton. It is an N-state range-r automaton defined by the following rule: the new value of the cell is equal to the average of the values in the range-r Moore neighbourhood (including the cell itself) plus a constant increment. Typically I use N = 10, r = 32 or 36, and an increment of 10. Starting from random noise, this produces a small number of discrete circles (enclosed by squares) that evolve and expand until the entire region is filled with a chaotic mess. The most interesting images are obtained in the middle of this process. The following images shows generation 43:

Generation 43

Another example (different simulation, same generation):

Generation 43

A bit later, the circles get rough boundaries:

Generation 52

Another example:

Generation probably 52 or thereabout

Numbers of cellular automata

All cellular automata I have considered this far have used the standard Moore neighbourhood, a 3×3 square with the current cell in the middle and eight neighbours. Yesterday I extended my program to support larger neighbourhoods. Now it supports neighbourhoods of arbitrary range. If the range is r, the neighbourhood consists of all cells you can reach in no more than r steps from the current cell, each step being horizontal, vertical, or diagonal. Hence, the range-r Moore neighbourhood is a square consisting of (2r + 1)2 cells, with the current cell in the middle. r = 1 yields the standard eight-cell Moore neighbourhood.

The number of possible extended-range cellular automata is nearly ungraspable. Let us do some simple math.

“Floor plan”, a cellular automaton

Recall “Rain” and “Inferno”, two cellular automata almost defined by the same rule; they only differ in the choice of the parameter θ, which is θ = N/24 for “Rain” and θ = N/12 for “Inferno”. If we let θ = −N/12, we obtain a new cellular automaton, which I call “Floor plan”. In general, this rule creates period-18 “floor plans”. A single such floor plan (for N = 24) is shown below:

The “Floor plan” cellular automaton.

Although the image appears to be two-colour, it actually isn’t. By posterizing it to two colours, however, a true maze is obtained. And as far as mazes are concerned, this is a pretty nice one. Below a larger maze is shown and its main connected component is highlighted:

The “Floor plan” cellular automaton: a large maze (posterized)

The “Floor plan” cellular automaton: a large maze that has been posterized and flood filled in its largest connected component.

“Camouflage”, a cellular automaton

Today I present a particularly simple N-state cellular automaton. It is defined by the following rule: if a cell has two (or more) Moore neighbours with the same value as the cell itself, then the value of the cell is increased by one (mod N); otherwise, it is left unchanged. In this case, it is easy to see what kind of pattern is created simply by thinking about the rule. To confirm, here is a computer simulation showing a still image from the final stage (N = 96):

The final state of the “Camouflage” cellular automaton: the grid consists of a number of irregularly shaped constant-colour regions.

It is also easy to figure out what happens if N is changed; I leave this as an exercise to the reader.

“Rain”, a cellular automaton

Today we give another simple but visually pleasing example of an N-state CA: if the value of the cell is greater than the average of the von Neumann neighbours minus θ, decrease the value of the cell by one (mod N); otherwise, set it to the successor (mod N) of this average. N = 24 and θ = N/24 gives “Rain”, preferably rendered in shades of blue:

The “Rain” cellular automaton.

If instead θ = N/12, we obtain “Inferno”, preferably rendered in shades of red (or not at all).

“Fluorescence”, a cellular automaton

Both “Fuzz with dust” and “Dunes” contain the following rule as “subrules”: replace a cell’s value by the successor (mod N) of the average of the values of the von Neumann neighbours. How does this rule look on its own?

The answer is that it produces growing fluorescent cells on a folder-containing background:

The “Fluorescence” cellular automaton.

The fluorescence becomes apparent when the background darkens, as it does cyclically:

The “Fluorescence” cellular automaton.

A less zoomed-in picture (with a different colour scheme):

The “Fluorescence” cellular automaton.

With the “Rainbow” colour scheme, the illusion of fluorescence disappears, but the images are still very pleasant:

The “Fluorescence” cellular automaton.

“Dunes”, a cellular automaton

A few weeks ago, I considered the following N-state cellular automaton rule: if the top-left neighbour of a cell has a value greater than N/2, then the value of the cell is increased by one (mod N); otherwise, the value is set to the successor of the average of the values of the von Neumann neighbours (mod N). The result looks like this (for N = 24):

The “Dunes” cellular automaton.

Superficially, the image looks like dunes, but if you look more carefully, it might actually bear a stronger resemblance to a network of anastomosing capillaries. Experiments performed on small(er) grids (strongly) suggest that, in most cases, the grid eventually becomes filled with non-anastomosing, parallel vessels with periodically animated colours, the period being at least as big as the smallest dimension of the grid (often with equality, but sometimes equal to the other dimension, or much, much larger than any of those).

“Fuzz with dust”, a cellular automaton

Multi-state cellular automata can be used to create intriguing visual effects. Today and the next few days I will give examples of such visuals. I start with an automaton I discovered yesterday, defined by the following rule: if the top-left neighbour has a value greater than the bottom-right neighbour, decrease the value of the cell (mod N); otherwise, set the cell’s value to the successor (mod N) of the average of the values of the von Neumann neighbours. This produces the following result (with N = 24):

The “Fuzz with dust” cellular automaton.

I call it “Fuzz with dust”.

A rose-producing cyclic cellular automaton

In addition to the generalisations to the standard cyclic cellular automaton we saw yesterday, it is natural to investigate what happens if you increase a cell’s value not by one, but by two, three, or more every time it should be updated (not altering the condition). It turns out, at least for N = 24 states and the standard threshold (1), that you obtain rounded square spirals if you increase by two instead of by one:

The final state of the cyclic cellular automaton with increment two.

If you increase the increment to three, you make roses:

An intermediate step of the cyclic cellular automaton with increment three, showing roses.

Eventually the roses cover the entire region:

Roses

More cyclic cellular automata

It is possible to alter the parameters of the cyclic cellular automaton. Obviously, the number of states N per cell can be varied. But it is also possible to change the “threshold”, defined as the number of neighbours with value n + 1 (mod N) needed for a cell to advance from n to n + 1 (mod N). Some of these variants have specific names, and two particularly neat ones are “313” (three states, threshold 3) and “Perfect” (four states, threshold 3), shown below.

The “313” rule creates a pattern of “moustaches”:

The 313 cyclic automaton in shades of green.

The “Perfect” rule creates octagonal spirals:

The Perfect cyclic automaton in shades of red.

Tomorrow I will make a different kind of adjustment to the cyclic CA.

The cyclic cellular automaton

A well-known (non-life-like) cellular automaton is the cyclic automaton. In this system, each cell in a rectangular grid with toroidal topology is assigned any of N discrete values, ranging from 0 to N − 1. In each step, a cell with value n is assigned value n + 1 (mod N) if any (Moore) neighbour has this value; if no neighbour has value n + 1 (mod N), the cell is left unchanged.

I ran the simulation with N = 24 from an initial soup (in which every cell was randomly assigned any of the N values with equal probability). After about 400 generations, a period-24 stage is reached, where the entire plane consists of animated square spirals:

The cyclic cellular automaton.

You may also have a look at the transformation from the initial soup to the final state. (Warning: somewhat awesome.)

According to both Wikipedia and mirekw.com, the cyclic ceullar automaton and its variants were first described by David Griffeath.


Show all news items.