Under helgen roade jag mig med att läsa en doktorsavhandling och ett examensarbete skrivna vid den matematiska institutionen på en stor svensk högskola inte långt från Linghem (för att inte avslöja namnet på högskolan). Båda dokumenten var skrivna på engelska av svenska studenter. Doktorsavhandlingen inleddes, på den fjärde raden brödtext i första kapitlet, med missbruk av semikolon. I resten av dokumentet avslöjade författaren sig lite här och där med att inte vara helt säker på det engelska språket. Examensarbetet, däremot... Här saknar jag nästan ord. Det var länge sedan jag bevittnade en sådan misshandel av den skriftliga engelskan. Åtskilliga fel per sida kan lätt identifieras, varav många är uppenbara fel orsakade av att författaren inte kan uttrycka sig på engelska, och resten förefaller vara orsakade av en i det närmaste total brist på känsla för det skriftliga språket. Jag antar att den moderna svensken inte lägger någon större vikt vid skriftspråkets korrekthet. Om jag varit examinator på examensarbetet hade jag inte godkänt det förrän alla språkbrister varit korrigerade, men det hade kanske inte gjort mig populär. Det hela är synd för sådana som mig, som nästan bokstavligt talat behöver inmundiga en Sobril per sida vid läsning av texter av den här "typen".

Det hela påminner mig om ett – om möjligt, och ja, tydligen – ännu värre missbruk av engelskan jag noterade när jag blev ombedd att korrekturläsa en gymnasieelevs engelskuppsats häromåret. Det var inte en särdeles rolig uppgift, för texten var sprängfylld med språkfel som mycket tydligt avslöjade författarens brist på kunskaper. I själva verket kunde uppsatsen lika gärna ha varit maskinöversatt ord för ord, för överallt fanns direktöversatta fraser i stil med "I looked on TV". Uppsatsen var relativt lång, men av mycket låg kvalitet på språket. Hade jag varit elevens lärare hade jag definitivt underkänt texten, så till vida det inte var en uppgift i den allra första engelskkursen, Engelska A, då jag kanske kunde ha gett ett svagt G⁻. Men döm då av min förvåning, när eleven berättade att det var en uppgift i Engelska C, och att läraren brukade ge henne det allra högsta betyget på dylika uppgifter. Det bekräftar dels min hypotes att det i dagens skola verkligen inte krävs någon större kompetens för att erhålla "höga" betyg och dels min hypotes att den svenska, samtida, människan helt enkelt inte bryr sig om att hålla skriftspråket lättläst, tydligt och vackert.

Uppdatering (2011-02-15): På student.liu.se kan man nu läsa "Sveriges populäraste frågesportprogram, 'Vem vet mest?', bjuder in till en het uppgörelse mellan fyra av landets mest framstående universitet; Linköping, Lund, Umeå och Uppsala. Vilket lärosäte kan stoltsera med den mest allmänbildade eleven?". Författaren till den texten förefaller inte allmänbildad.