I går nämnde jag de två uppsatser om kemisk bindning och organisk kemi och biokemi som jag skrev under gymnasietiden.

Den elementära teorin för kemisk bindning lärde jag mig först på högstadiet, där vi hade en kurs i ämnet. I kursen behandlades atomens uppbyggnad, kovalent bindning, jonbindning, metallbindning och något om intermolekylära bindningstyper. Jag insåg direkt att det jag fick lära mig då förmodligen var bland det viktigaste jag skulle lära mig i hela livet, och det håller jag med om än i dag.

Med den elementära teorin för kemisk bindning kan vi ju förstå i princip all materia på jorden. Utan kemisk bindning skulle materia som mest bestå av enatomiga gaser, så allt som inte är enatomiga gaser (d.v.s. i stort sett allt på jorden) är uppbyggt via kemiska bindningar. De material vi själva består av, alla material i naturen, alla artificiella material, all mat vi äter o.s.v. kan beskrivas i enkla kemiska termer. För mig var det självklart att denna kunskap var extremt intressant och viktig. Hur kan teorin som förklarar ”allt” omkring oss – inklusive oss själva – vara ointressant?

Nästan precis lika intresserad blev jag av högstadiekursen i organisk kemi (alkaner, alkener, alkyner, cykloalkaner, isomerer, nomenklatur, funktionella grupper, alkoholer, aldehyder, karboxylsyror, estrar, ketoner, …). För det är ju organiska föreningar som bygger upp hela jordens biosfär, d.v.s. allt levande: prokaryoter och andra mikroorganismer, växter, svampar och djur (inklusive alla människor). En människa, t.ex., är nästan helt uppbyggd av organiska föreningar, om man bortser från allt vatten och kalciumfosfatet i skelettet. Att goda kunskaper i organisk kemi och biokemi borde räknas till allmänbildningen var fullkomligt självklart för mig.

Jag fascinerades och värdesatte så den kunskap jag inhämtade att jag var ivrig att, ett par–tre år senare, under gymnasietiden, sammanfatta all denna superviktiga kunskap i de två nämnda uppsatserna. Jag har alltid tyckt att det är mycket givande och roligt att skapa saker, i synnerhet kunskapsfyllda texter inom matematik och vetenskap, men utöver detta var de två huvudsyftena med uppsatserna att sprida kunskap till andra och bevara kunskap för mig själv.

Under högstadiet och gymnasiet märkte jag emellertid till min stora förvåning och besvikelse att mina klasskamrater inte alls delade min fascination och högaktning av naturvetenskaplig kunskap. Detta gjorde att jag skrev uppsatser om vikten av naturvetenskap. Första uppsatsen i ämnet, som var mycket kort men ändå kärnfull, publicerade jag på min 15-årsdag. Knappt två år senare skrev jag en ny och mer uttömmande uppsats i ämnet. Ingen av dessa uppsatser håller den kvalitet de skulle hålla om jag skrev dem i dag (bland annat förekommer enstaka språkfel i dem), men andemeningen är det inget fel på – min poäng skulle vara precis densamma om jag skrev en sådan uppsats i dag.

(Alla uppsatser jag nämner i den här artikeln skrev jag på eget initiativ på fritiden under högstadiet och gymnasiet, och alltså inte som skoluppgifter. Uppsatserna om kemisk bindning och organisk kemi och biokemi håller inte riktigt samma kvalitet som de texter jag producerar i dag som vuxen. Bland annat förekommer typografiska fel, enstaka språkfel och åtminstone ett par kända faktafel av mindre betydande karaktär. Alla uppsatser som nämns i artikeln kan än i dag läsas på min webbplats under rätt avdelning, men de är tydligt markerade som ”gamla” eller ”mycket gamla” dokument. Dokument som jag skrev som barn håller inte samma kvalitet som dokument jag författat i vuxen ålder.)