Flag of Sweden
Andreas Rejbrand’s Website

News

Tänk om …

Jag tänker ibland på hur annorlunda allt hade varit ifall jag fått fortsätta som lärare. Alltså: inte som doktorand, utan som ren undervisare, som jag ville.

Det gör mig arg och ledsen.

För mig personligen hade det varit så mycket bättre. Det hade varit som att få betalt (med löjligt hög lön, dessutom, kanske 30 000 kronor per månad) bara för att få arbeta med mina fritidsintressen. Jag hade sluppit nästan all stress i livet. Jag hade befriats från den stora press man har på sig som student (och som jag känt konstant sedan högstadiet). Jag hade också befriats från den ekonomiska press jag haft på mig hela livet, med råge: 30 000 kronor per månad är långt mer än jag behöver. Och som grädde på moset hade jag fått arbeta med det jag älskar, och dessutom fått mycket fritid över till göra det som jag verkligen vill göra i livet, som att skriva läroböcker i matematik och arbeta med matematisk programmering.

Mitt liv har till stor del varit en lång kedja av livskriser, åtminstone sedan högstadiet, så jag hade verkligen behövt få andas ut.

Jag tror också att det hade varit mycket bättre för samhället. Jag var faktiskt väldigt bra på det jag gjorde, och kunde ha gått långt på det området. I varje fall hade jag enorm motivation att göra ett riktigt bra jobb. Som läkare – om jag nu kommer dit – tror jag också att jag kommer att göra ett bra jobb, men knappast bättre än någon annan läkare. Min skicklighet ligger inom matematikundervisningen och besläktade områden.

Dessutom har jag gått från yrkesverksam till bidragstagare. Hur bra för samhället är det? Det är också stor risk att bidragen kommer att gå till ”spillo” (ur samhällets synvinkel) eftersom alla mina pengar ändå kommer att ta slut inom något år eller två, och då kanske jag tvingas hoppa av läkarutbildningen. Även om jag löser det rent ekonomiskt (genom att låna några hundratusen kronor) är det inte säkert att jag kommer att genomföra hela utbildningen, eftersom jag hatar att vara student och också känner mig väldigt trött och sliten. Även om läkarutbildningen inte på långa vägar är en ”svår” utbildning, så kräver den en ganska betydande arbetsinsats.

Utbildningen är också fasligt lång: först är det 5,5 år obetalda studier. Sedan är det 1,5 år AT, och sedan några år ST. Jag kommer inte att trivas med något av det (eftersom man är under utbildning hela tiden, och jag vill arbeta självständigt). Klar lär jag sålunda inte bli förrän om något årtionde i bästa fall. Då är jag nästan 40 år, och det är väl också ungefär då jag förväntar mig min första hjärtinfarkt.

Jag tycker det är tråkigt att man skall behöva vänta i 40 år på att få en livssituation som man trivs med. Det skall inte behöva vara så.

Nåväl, i bästa fall – både för mig och för samhället – kommer jag att komma dit. Och det kan bli bra. Jag får då ett fast jobb (vilken jävla lyx!) och slipper oroa mig för ekonomin. Förmodligen kommer lönen att vara så mycket högre än vad jag egentligen behöver att jag kan vara mycket ledig, och då ägna mig åt det jag egentligen vill göra i livet. Jag hoppas bara att jag inte glömt bort all matematik till dess.

(Tycker jag inte alls om läkarutbildningen? Jo, jag tycker om de grundvetenskapliga (naturvetenskapliga) delarna: biokemi, cellbiologi, mikrobiologi, fysiologi. Jag älskar all naturvetenskap. Däremot är jag kanske lite mindre road av rent kliniska kunskaper, färdigheter och procedurer. Dessutom tycker jag mycket illa om PBL. Och jag hatar att vara student, dels den sociala och ekonomiska situationen, dels den press man har på sig, i synnerhet om man samtidigt lider av utbrändhet.)


Show all news items.

Only show the most recent news items.