Etik: Empatibristen
Det svenska samhället präglas av en mycket plågsam brist på empati och civilkurage. När någon behöver hjälp, finns det ingen som erbjuder det. Alla anser då att det inte är deras ”fel” att personen behöver hjälp och att det inte är deras ansvar att göra en insats. Eftersom alla tycker så, gör ingen något. Den som behöver hjälp lämnas ensam, år ut och år in. Livet blir ett tröstlöst fängelse.
Visst är nästan alla svenskar trevliga på ytan och de förefaller vid en första anblick vara empatiska och givmilda. Men de ageranden som ligger bakom det intrycket är genomgående sådana som kräver minimalt med ansträngning för den enskilda individen, som snarare gör det för sin egen skull. (Fundera en stund på det!) Så fort någon behöver hjälp som kräver en icke-trivial och lätt ansträngande insats från en medmänniska, så spricker fasaden: ingen vill göra något (utom möjligtvis att hänvisa till sjukvården eller annan offentlig institution, som dock inte kan utföra mirakel).
I en sådan värld finns det bara två saker att göra:
Var en god förebild själv. Ser du någon som du misstänker inte mår helt bra, så lägg dig i! Fråga personen hur hon mår, och lyssna. Berätta att du vill hjälpa, och inte kommer att ge upp förrän människan blir lycklig igen. Finns det något du kan göra, så överväg om du faktiskt inte också skall göra det.
”Be till Gud” att du själv aldrig kommer att hamna i en situation där ditt välmående är avhängigt andra människors välvilja.