När ångesten blev för stor förra veckan skrev jag ett brev till 22 av personerna i klassen, i vilket jag förklarade att jag mådde väldigt dåligt och kände mig utanför, nästan utfryst, i klassen. Jag förklarade att jag saknade vänner, och av någon konstig neurologisk anledning nästan bara är intresserad av kvinnliga sådana. Jag förklarade också att jag saknade fysisk närhet i form av t.ex. kramande, klapp på axeln o.s.v., d.v.s. sådant som vanliga vänner mycket ofta håller på med. Förhoppningen var förstås att klassen skulle ”släppa in” mig mer.

Jag var dock mycket, mycket noga i brevet med att betona att jag skickade det till många personer, så att ingen skulle behöva känna sig tvingad att ”bry sig om” mig. Jag skrev att jag absolut inte ville att någon skulle må dåligt över det här. Jag bara hoppades att någon eller några skulle vilja släppa in mig, eller ge mig en kram i korridoren då och då (som andra i klassen gör).

Det gick otroligt bra. Dagen efter sade nästan alla ”hej” till mig, och jag fick kram av fem personer! Personer i klassen började också fråga ifall jag ville äta lunch med dem på lunchrasterna, gå med på fritidsaktiviteter o.s.v. Nu, en dryg vecka senare, känner jag mig som en ny, mycket lyckligare människa.

Nej, jag skojade. ”Han där uppe” skulle aldrig låta det gå så bra för mig. I själva verket reagerade nästan ingen på brevet. Folk i klassen gick förbi mig utan att ens titta på mig. Jag fick en (1) positiv reaktion – så lite godhet finns det i världen – men det var allt.

I går ville terminsledningen träffa mig. Den ansvarige förklarade att jag inte längre var välkommen att delta i gruppaktiviteter, med hänsyn för de andra i klassen. Jag känner mig otroligt ledsen och sviken (igen) av samhället, klassen, ledningen. Förra veckan trodde jag inte att jag kunde må så mycket sämre än vad jag gjorde då – nu vet jag att jag hade fel. Kände jag mig ensam förra veckan så vet jag inte riktigt vad jag känner nu, när hela det sociala sammanhanget tas ifrån mig.

Det blev en hel del E och A (etanol och akutpsyk) för mig i går.

Med tanke på att jag lidit något enormt i tjugo års tid, har en läkarsatt neuropsykiatrisk diagnos, lider av depression och ångest, och har väldigt litet socialt skyddsnät, tycker jag att terminsledningen sparkar på en som redan (sedan länge) ligger ned. Men samtidigt förstår jag varför de gör som de gör: mitt brev var inte ”politiskt korrekt”. Utilitarism och medmänsklighet har inte en chans mot samhällets invanda normer. Det enda jag kan säga med säkerhet, emellertid, är att om den terminsansvarige själv hade levt mitt liv, så hade han antingen agerat likadant (fast kanske mindre omtänksamt – kom ihåg att jag var extremt försiktig i mina formuleringar i brevet) eller varit död vid det här laget.

Egentligen borde jag kanske tycka synd om personer med makt, men utan kunskap.

Jag drömmer verkligen om en värld där människor bryr sig om varandra, och försöker hjälpa de som har de svårt. Om jag tar mig ur den här krisen levande, skall jag definitivt arbeta för en sådan värld. Till en början kommer jag att utöka mina månatliga bidrag till Amnesty, men det är bara början. Kommer jag ur det här så vill jag verkligen kämpa för alla som är ensamma och missförstådda.

En sak jag verkligen tror på är ärlighet och principen att man alltid skall göra det rätta, det som är bäst inte bara för en själv, utan för alla inblandade individer. Med den grundinställningen ser jag inget hinder mot att jag rent av publicerar brevet jag skrev, så får du som läsare själv ta ställning till rimligheten i påföljden. Du kan läsa brevet här.

Uppdatering (2016-12-07 00:07:06): Jag har fått mycket kritik för brevet. Här kan du läsa kritiken, och mina svar:

• Fråga med svar
• Fråga med svar, följdfråga och svar
• Mer kritik och något slags svar
• Ett inlägg med en annan synvinkel