Skickade just följande meddelande till hela klassen:

Hej

Jag vill absolut komma tillbaka till klassen så fort som bara möjligt.

Sedan jag fick beskedet att jag inte får komma till gruppmöten har jag mått mycket sämre. Jag har åkt in och ut på akutpsyk flera gånger och känner mig nu konstant rädd, ledsen och arg. Så illa var det inte förut.

Snälla, hjälp mig!

Jag lovar att inte göra något dumt om jag får komma tillbaka!

(PS. En överläkare i psykiatri som jag träffade i går tyckte att terminsledningen agerade fel.)

Andreas Rejbrand, MSc

E-post: andreas@rejbrand.se
Webbplats: https://www.rejbrand.se
English Website: https://english.rejbrand.se

Nu skall jag ta den enda medicinen som fungerar. Jag kan inte nås på telefon resten av dagen.

Uppdatering (2016-11-28 23:03:59):

När jag kom fram till baren beställde jag en drink, som jag tvingade i mig. Nästa drink lyckades jag dock inte få ned. Det gick bara inte, det smakade för illa. Kanske sade kroppen ifrån. Jag uppnådde alltså inte någon nämnvärd plasmakoncentration av etanol och dess metaboliter.

Det var inte kul, för jag hade som bekant en hemsk kväll, och hade hoppats att spriten skulle hjälpa. Men helt plötsligt kom en ur personalen på stället fram till mig och började prata med mig. Hon var empatisk, och stannade hos mig tills hon behövdes i kassan.

När hon gått ringde polisen, och vi kom överens om att de skulle köra mig till akutpsyk (igen). Jag gick därför till kassan för att betala. Det var då samma kvinna i kassan som jag tidigare hade pratat med. När jag betalat frågade jag faktiskt om jag kunde få en kram av henne, och hon svarade ”ja”. Jag undrade om jag hörde rätt, men sedan gick hon ut framför bardisken och jag fick en stor och ganska lång kram av henne.

Det var helt osannolikt och underbart.

Några minuter senare kom polisen och körde mig till sjukhuset. I väntrummet märkte jag dock att jag kände mig väldigt lycklig, nästan oförskämt lycklig, överlycklig. Det var länge sedan jag mådde så här bra. Allt var ljust i livet. Inte minsta tendens till nedstämdhet, oro eller ångest, tvärtom: jag var väldigt glad och uppåt. Jag fick till och med anstränga mig för att inte se för glad ut med tanke på de andra patienterna i väntrummet (som verkligen inte såg glada ut).

Efter en förvånansvärt kort väntetid, kanske bara någon timma (annars kan det bli över åtta timmar) fick jag träffa läkaren. Det kändes dumt eftersom jag mådde hur bra som helst och egentligen inte hade något alls att prata om. Efter en lite ovanlig läkarträff gick jag hem. Jag funderade på att gå förbi baren och tacka den kvinnliga bartendern för det hon gjorde, men beslutade mig för att inte göra det: hon hade kanske uppfattat det som konstigt.

Jag mår fortfarande bra.

Jag blev själv förvånad över effektens storlek. Att kramande (med intracirkulära personer) är det bästa jag vet, och att effekten av det i mitt fall är bättre än den hos nästan all psykofarmaka, visste jag i och för sig, men kanske inte att effekten kunde bli fullt så stor.

Kanske handlade det om kontrasten. De senaste veckorna har allt bara gått nedåt för mig, och allt har blivit mörkare och mörkare. Varje rop på hjälp har antingen ignorerats eller resulterat i att jag straffats än hårdare. Att sedan helt oväntat få det bästa jag vet i hela världen utgjorde onekligen en stor kontrast.

Jag är lycklig!

Nu, åtminstone: jag har själv ingen aning om hur länge det kommer att hålla i sig. Men även om det inte håller i sig särskilt många dagar så var det ändå en underbar upplevelse och en mycket välbehövlig paus.

Uppdatering (2016-11-29 11:50:25):

Tyvärr har större delen av den positiva effekten från igår avtagit. Nu känner jag mig återigen ledsen och rädd och har svårt att sova och äta. Det stora problemet är att jag känner mig så sviken av klassen och terminsledningen. Att inte låta mig komma var det grymmaste de kunde göra mot mig. Terminsledningen sparkar verkligen på en som redan (sedan länge) ligger ned.