Flag of Sweden
Andreas Rejbrand’s Website

News

Terminsledningens beslut och sjukhusvistelse

Det har framgått av de senaste notiserna att jag tog terminsledningens beslut väldigt hårt. När jag fick beskedet drabbades jag av ångest och fick åka till akutpsyk nästan tre kvällar i rad (en gång med ambulans, två gånger med polisen). Till slut kunde jag varken äta eller sova, och den 29 november blev jag inlagd på sjukhuset.

Det går nästan inte att beskriva hur sviken, ledsen, rädd och arg jag kände mig. Att förbjuda mig att komma på gruppmöten, inklusive viktiga laborativa moment, var det näst värsta terminsledningen kunde ha gjort för mig.

I och för sig fick och får jag komma på föreläsningar, men det klarar jag inte av. Jag skulle inte klara av att se klasskamraterna i ögonen. Jag har ju alltid lidit mycket av känslor av utanförskap och av mindervärdeskomplex, och att då t.ex. gå på en föreläsning före en s.k. basgrupp och veta att precis alla utom jag sedan skulle få gå på den senare aktiviteten skulle vara för tungt för mig. Därför missar jag nu dessutom en lång rad förhållandevis viktiga föreläsningar, vilket gör det extra jobbigt för mig.

Till viss del handlar min reaktion antagligen om att situationen river upp sår från sista året på gymnasiet, där, som bekant, en väldigt liknande situation uppstod.

I en perfekt värld hade terminsledningen frågat mig hur jag såg på saken, hur jag mådde, och vad jag ville, och sedan gjort en samlad bedömning av situationen. Beslutet borde ha varit en kompromiss där mina önskemål åtminstone hade haft någon betydelse.

I dag blev jag utskriven från sjukhuset. Eftersom tiden läker alla sår antar jag att jag mår lite bättre nu än förut, men jag känner mig ändå orolig och nedstämd, och blir ledsen och rädd bara jag tänker på terminsledningens beslut eller på klassen. På ett sätt hade jag nog velat stanna kvar på sjukhuset, eftersom det trots allt är en viss trygghet att vara ”inlåst” där, bli omhändertagen av personalen och få vara med medpatienterna. Hemma är jag ensam.

PS. Jag hoppas fortfarande på att terminsledningen skall låta mig komma tillbaka, eller åtminstone gå mig till mötes till viss del, men jag är inte optimistisk. Jag har trots allt inte gjort något olagligt eller någonsin haft några onda eller själviska avsikter.

Uppdatering (2016-12-05 16:04:47): Borde kanske ha stannat på sjukhuset (det var inte min idé att jag skulle därifrån), för nu känner jag mig väldigt orolig och rädd. Jag har möte med läkarprogrammets ledning på torsdag, och är mycket orolig för vad de kommer att säga.


Show all news items.

Only show the most recent news items.