På fredag är jag tvungen att träffa klassen (p.g.a. examination). Det blir första gången jag träffar klassen sedan jag blev straffad av universitetet, och det känns väldigt obehagligt.

Efter den ganska omfattande negativa särbehandlingen jag blev utsatt för av universitetet under hösten känner jag mig som en andra klassens människa, betydligt mindre värd än de andra i klassen. Nu känns det bara väldigt jobbigt att behöva träffa dem.

Jag har alltid haft dåligt självförtroende och varit mobbad och utanför, och jag antar att de har bidragit till att jag i dag är så pass känslig som jag är. Och den negativa särbehandlingen var onekligen ganska omfattande. Jag känner att jag blivit behandlad som en person som begått ett hemskt brott: behandlingen har ”gått rätt till” enligt alla lagar, regler och sociala normer, men bemötandet har saknat all form av empati och lyhördhet för mina känslor, tankar och behov.

Jag mådde fruktansvärt dåligt under hösten, och hade behövt stöd. I stället blev jag straffad av universitetet, medan majoriteten i klassen tyst såg på¹. Vi människor borde vara bättre på att ta hand om varandra. Vi borde vara snälla mot varandra, och stötta varandra.

Jag hoppas fortfarande att universitetet kommer att ta tillbaka alla åtgärder och ge mig en offentlig ursäkt, men jag tror inte på det. I stället tror jag att de kommer att straffa mig ännu hårdare. Vi får se.

¹ Åtminstone vad jag känner till. Jag skulle dock bli väldigt glad om jag blev motbevisad här. Det är förstås möjligt att flera i klassen protesterade, bara det att jag inte känner till det. Men jag tvivlar på det.