Beslut från HAN
Jag fick i dag ett beslut från HAN, och de går helt på universitets linje. Jag blev väldigt ledsen, och tycker det är tråkigt att det svenska samhället fortsätter att sparka på människor som ligger och blöder. Men i Sverige råder Systemet™ och de sociala normerna, inte sunt förnuft och medmänsklighet.
Jag skrev följande krönika/debattinlägg till Läkartidningen, men är nästan helt säker på att de inte kommer att publicera det:
Jag heter Andreas Rejbrand, är 29 år och har Aspergers syndrom och dessutom antagligen i största allmänhet dåliga gener som predisponerar för depression och ångest. Det svåraste för mig har varit den informella interaktionen med jämnåriga: ända sedan jag började förskolan har jag känt mig extremt utanför och ensam. Trots att mitt liv i princip bara varit en lång följd av livskriser, så har jag nästan bara fått SSRI som hjälp. Det verkar inte finnas så mycket annat att tillgå.
Jag tycker dock att jag i praktiken har klarat mig bra i samhället. Jag har en femårig masterexamen i fysik, och var i två år doktorand i matematik. Under sju år arbetade jag som lärare i matematik på Matematiska institutionen vid Linköpings universitet, först som amanuens och sedan som doktorand, och matematikundervisning är verkligen mitt drömjobb! Jag älskade varje aspekt av jobbet, och fick otroligt mycket uppskattning från studenterna. Sista året vann jag till och med civilingenjörsstudenternas lärarpris. Jag sade dock upp mig från tjänsten som doktorand, eftersom jag inte trivdes med att bara ha 20 % undervisning – jag ville jobba med undervisning på heltid.
Jag befann mig i en djup kris när jag sade upp mig, och mådde extremt dåligt. Jag kom dock in på läkarprogrammet i vid Linköpings universitet, och började där våren 2015. Jag var inte alls glad åt situationen, eftersom jag hellre hade önskat fortsätta som lärare och eftersom jag visste att CSN-pengarna inte skulle räcka till ytterligare fem år som student. Med tiden började jag dock trivas alltmer. Eftersom jag brinner för all naturvetenskap (inte minst organisk kemi, biokemi, cellbiologi och fysiologi, som jag läst på universitetsnivå på fritiden redan innan jag började på läkarprogrammet) så passar den medicinska vetenskapen mig mycket bra. Och eftersom jag kommer till min rätt i olika ledarskapspositioner (som t.ex. lärare) så passade även läkarrollen mig bra, och jag fick väldigt mycket beröm för mitt patientbemötande under de två första åren på utbildningen. Ända sedan högstadiet har jag varit övertygad utilitarist och känt extremt starkt för etik, empati och medmänsklighet.
Hösten 2016 drabbades jag dock av en djup depression. Jag trivdes inte i klassen, eftersom jag kände mig utfryst: ingen verkade vilja vara med mig eller prata med mig. Till slut föll jag så djupt att det kändes som om jag bara hade två alternativ: begå självmord eller få vänner i klassen. Faktiskt hade bara en enda vänskaplig kram gjort otroligt mycket för mig.
I desperation skrev jag då ett brev till 22 av mina klasskamrater, och bad om att få en kram av någon av dem. Eftersom jag alltid, ända sedan jag var barn, har känt mer trygghet hos kvinnliga jämnåriga än hos manliga, så var samtliga mottagare av brevet kvinnor. Jag var mycket noggrann i brevet med att poängtera att jag absolut inte ville att någon skulle må dåligt över det, och betonade att ingen behövde känna sig tvungen att hjälpa mig (eller ge mig en kram).
Jag blev snart kallad till möte med läkarprogrammets ledning. Trots att jag befann mig i en extremt djup kris, så visade de inte minsta lilla empati eller förståelse. I stället förklarade de för mig hur avskyvärd min handling var, och vilken brist på empati jag uppvisade gentemot klasskamraterna. De behandlade mig som en brottsling som begått ett hemskt brott: utan vänlighet och värme, men ”korrekt”.
De förbjöd mig att gå på utbildningens gruppträffar, så jag missade flera viktiga moment under hösten. De varnade också Region Östergötland för mig, vilket i praktiken gjorde att jag förmodligen aldrig kommer att få göra praktik i regionen. Slutligen berättade de att de ämnade anmäla mig till Högskolans avskiljandenämnd (HAN).
Jag blev så ledsen och chokad över deras bemötande att jag inte orkade gå på terminsuppropet på termin 5 i januari 2017. Därför förlorade jag min plats på läkarprogrammet. Man kan alltså tycka att universitetet fick som de ville, när de blev av med mig utan rättvis prövning. Men trots detta så gick de vidare med anmälan till HAN: de var nämligen rädda för att jag annars skulle söka igen till termin 1 på programmet i framtiden. I anmälan skrev läkarprogrammets ledning och universitets rektor att jag var psykiskt störd, att jag utgjorde en påtaglig fara för andra studenter och för patienter, att jag var olämplig som läkare och att jag saknade empati för andra människor. Att jag några år tidigare var en av universitets mest uppskattade lärare verkade rektorn ha glömt bort. Och att jag uppvisat mycket stor lämplighet för läkarrollen under all praktik på utbildningen ville de inte ens nämna.
Jag har haft kontakt med universitetet tre gånger, och samtliga gånger bröt jag ihop och behövde vårdas på sjukhus. En gång, efter det fysiska mötet, var det nära att jag tog livet av mig med tabletter.
Jag hade önskat mig ett bättre bemötande från läkarprogrammets ledning. Om man träffar en människa i djup kris, så kostar det inget extra att bemöta henne med värme. Vad det rent konkreta beträffar kunde de ha låtit mig fortsätta: jag hade kunnat svära på att aldrig mer göra något så okonventionellt som brevet jag skrev. (Och det är fullständigt självklart att jag aldrig någonsin skulle ha agerat okonventionellt för egen vinnings skull i rollen som läkare gentemot patienter – det kan jag garantera till 100.0 %.) Alternativt kunde de ha låtit mig börja i klassen under, så att mina klasskamrater hade sluppit mig.
Som det är nu riskerar jag att inte bara bli avstängd, utan även portad från all högskoleutbildning i Sverige.
Det sägs om läkare att de skall ”ibland bota, ofta lindra, alltid trösta”. Vad hände med ”alltid trösta”?
Och på läkarprogrammet talas mycket om vetenskaplighet, etik och samtalskonst. Vad hände med allt detta? Hur kan jag bli klassad som olämplig läkare när alla konkreta bevis pekar på motsatsen? Hur kan de straffa den mest utsatta människan i en ”konflikt”, utan att ens tänka på konsekvenserna? Hur kan de missa att observera fördomarna de agerar utifrån? Hur kan de bemöta en människa i djup kris med iskall kyla?
Jag försöker gå vidare i livet, men blir hela tiden påmind om universitetet genom det pågående HAN-ärendet. Det senaste är att de begär att jag skall undersökas av läkare. Tills vidare är jag avstängd från utbildningen (som jag ändå hoppat av!) och portad från all högskoleutbildning i Sverige – samtliga universitet och högskolor har informerats om detta. Själv funderar jag på att lämna Sverige, ett land som alltid behandlat mig som en oönskad människa.
Jag hoppas att ingen i framtiden kommer att utsättas för det övergrepp jag blivit utsatt för.
Andreas Rejbrand, f.d. läkarstudent, Linköping