Under våren har jag sökt ett antal jobb (restaurangbiträde, receptionist, medlemsrekryterare, diskare, gokartuthyrare, glassberedare, chaufför, väktare och flera jobb som lokalvårdare) utan framgång. Härommånaden fick jag så träffa en handläggare (på Arbetsförmedlingen) som arbetar speciellt med personer med funktionedsättning, och hon kunde bland annat erbjuda jobb som lokalvårdare på Samhall.

Efter tio år på universitet med övervägande toppresultat i allt från teoretisk fysik och matematikundervisning till cellbiologi och patientbemötande som läkarstudent kändes det lite tråkigt, men att samhället inte är anpassat för personer med den typ av begåvningsprofil som jag har kom inte som någon överraskning. I mitt fall har jag stora förmågor i många områden, men det finns några få saker jag helt enkelt inte klarar av: att skaffa vänner i en klass med jämnåriga ungdomar och att armbåga mig fram på armbetsmarknaden är två exempel. Tyvärr är min erfarenhet att samhället inte förstår att det finns sådana personer, och att det bemöter sådana personer med förakt snarare än med medmänsklighet. I synnerhet eftersom funktionsnedsättningen i sig kan skapa extremt mycket lidande är det synd.

Nu har jag emellertid haft tur. En servitör på restaurangen som jag är stamgäst hos introducerade mig för ett företag som förmedlar jobb inom det tekniska området, och via det företaget har jag nu fått en tjänst som programmerare på ett lokalt Linköpingsföretag. (Till en början rör det sig om en provanställning.)

Hade det inte varit för den servitören hade jag blivit lokalvårdare på Samhall.