Jag såg följande citat på Linköpings universitets webbplats:

Hållbar utveckling har att göra med många saker, till exempel att värna om individen och att alltid ha ett bra arbetsklimat för medarbetare och studenter för ögonen.

Citatet kommer från rektor professor Helen Dannetun, samma person som skrev under universitetets behandling av mig som höll på att kosta mig livet.

När universitetet fick reda på att en av deras studenter drabbats av djup kris med depression och ångest och ropat på hjälp till sina klasskamrater, valde rektorn att helt bortse från den sjuke studentens behov och i stället göra allt för att bli av med honom, oavsett hur det skulle drabba honom. Bemötandet var helt utan empati, trots studentens läkardiagnosticerade funktionsnedsättning, som aldrig bemötts korrekt av samhället.

Den människosyn som Linköpings universitet har skrämmer mig. De sätter inpräntade sociala normer och etablerade regelverk före den enskilde individens hälsa. Åtminstone gäller det för individer med vissa (oönskade) genotyper.

Citatet ovan är så typiskt för Sverige i dag: allt skall låta så fint, men majoriteten av alla svenskar saknar civilkurage och sätter alltid sig själva före främlingars välmående, med råge, trots att många aldrig skulle erkänna det. De flesta svenskar i medelklassen och uppåt är fantastiska människor så länge de inte träffar på någon som de skulle kunna hjälpa, för då spricker fasaden.

(I det aktuella fallet är jag dock övertygad om att det till stor del rör sig om ren okunskap: läkarna och rektorn kan allt om utsatta kvinnor och HBTQ-personer (vilket är bra), men har aldrig ens hört talas om att det finns personer som jag. Osäkerheten och rädslan gör att de fattar fel beslut och bemöter mig på fel sätt.)