Flag of Sweden
Andreas Rejbrand’s Website

News

Mardrömmar, Ändlös längtan och escitalopramoxalat

Den senaste månaden eller så har jag drömt mardrömmar om min tid på läkarprogrammet i Linköping nästan varje natt. Drömmarna handlar oftast om mina klasskamrater, som jag ser på avstånd har trevligt med varandra: de pratar, skrattar och kramar om varandra. Ibland kommer jag själv in i scenen, och då tar de avstånd från mig.

Den mest intressanta drömmen hade jag för några veckor sedan. Jag hade kommit in på polisutbildningen, och var på ett praktiskt utbildningsmoment tillsammans med andra polisstudenter i offentlig miljö. En grupp av mina tidigare klasskamrater hade samlats för att protestera mot att jag blivit antagen till utbildningen. De stod vid sidan om och ropade glåpord.

Jag har för övrigt avsatt min fritid under april månad till att skriva om och utöka min självbiografiska bok Ändlös längtan, som jag har för avsikt att publicera under året.

När Linköpings universitet upptäckte att jag drabbats av en djup kris häromhösten behandlade läkarprogrammets och universitetets ledning mig med en iskall kyla, fördomar och förakt, som höll på att kosta mig livet. De kallade mig ”psykiskt störd” och lyckades få mig avstängd från all svensk högskoleutbildning genom att författa en skrivelse baserad på gissningar, medvetna missförstånd och omedvetna fördomar som fått fritt spelrum. De såg till att de flesta av mina klasskamrater tog avstånd från mig. Jag har aldrig känt någon trygghet i mitt liv, har aldrig själv fått välja mina vänner och min livssituation, och nu tog de också, utan att reflektera, ifrån mig min sista möjlighet att själv välja yrke. Allt, menade de, för att skydda mina klasskamrater från en så oförbätterligt hemsk person som jag.

När jag nu författar Ändlös längtan är det lätt hänt att textstyckena fördärvas av hat och hämndbegär, men jag skall hela tiden påminna mig om att ha tolerans och människokärlek som ständiga ledstjärnor. Trots allt var det just tolerans och människokärlek som läkarna i Linköping saknade, och som jag vill propagera för.

Jag har också bestämt mig för att sluta äta escitalopram (handelsnamn Cipralex m.fl.). Sedan 17-årsåldern har jag ätit escitalopram dagligen, nästan hela tiden en tämligen hög dos på 30 mg per dygn, d.v.s. 50 % över den rekommenderade maxdosen. (Detta torde sålunda motsvara 60 mg citalopram (handelsnamn Cipramil m.fl.) per dygn, eftersom citalopram är en racemisk blandning där den ena enantiomeren är escitalopram, som så vitt jag känner till är den enda verksamma.)

Anledningen är att jag inte kan tänka mig att ha någon kontakt med svenska läkare i fortsättningen, efter det övergrepp jag blivit utsatt för. Ännu mindre vill jag befinna mig i en beroendeställning till dem.

Jag trappar därför ned med det lager av escitalopram jag har kvar. Det blir två månader med 20 mg per dygn följt av två månader med 10 mg per dygn.


Show all news items.

Only show the most recent news items.