I morgon skall jag träffa en rättspsykiatriker som skall försöka avgöra om jag lider av en psykisk störning eller inte.

Nu vet jag i och för sig inte vilken den juridiska definitionen av ”psykisk störning” är, men om den är någorlunda rimlig så är det fullkomligt uppenbart att jag inte lider av en sådan störning.

Däremot har jag efter min surrealistiska kontakt med läkarna och rektorn vid Linköpings universitet förstått att sunt förnuft inte gäller i det officiella Sverige längre, så jag skulle inte bli ett dugg förvånad ifall jag bedöms som ”psykiskt störd”.

De flesta svenskar skulle antagligen riskera att bli klassade som ”psykiskt störda” om de blev ovän med högt uppsatta och respekterade läkare och statstjänstemän (och dessutom är känsliga personer och/eller hyser någon åsikt som inte är politiskt korrekt). Så är det i det ”toleranta” samhället som kallas Sverige.

Uppdatering (2018-07-09 23:26:31): Jag är helt slut. Mötet gick i princip så bra det bara kunde gå. Jag svarade väldigt lugnt och eftertänksamt på alla läkarens frågor, men någonstans tror jag att det inte räcker. Jag tror hon hade velat höra något i stil med ”Gud, vilken hemska handlingar jag har begått, nu förstår jag att LiU gjorde allting rätt!”, men jag har extremt svårt för så pass onyanserade kommentarer. Jag har helt enkelt extremt svårt för att ljuga.