SVT skriver om psykisk ohälsa bland män och om hur mansrollen förvärrar situationen: män är dåliga på att prata om mjuka saker som känslor och tankar kring sin livssituation. De vill inte prata om att de mår dåligt.

Men vad händer om man som man är helt ärlig med sin mentala ohälsa? När jag var läkarstudent vid Linköpings universitet var jag extremt öppen med de problem jag brottades med, men mina lärare på läkarprogrammet, de flesta av läkarna jag träffade som patient och universitetets rektor ville inte lyssna. I stället bestämde de sig för att jag var en dålig människa som de ville straffa på det hårdaste sättet de kunde (i dag är jag portad från all svensk högskoleutbildning). De öste fördomar och förutfattade meningar över mig och missuppfattade allt som bara kunde missuppfattas, till en grad jag knappt trodde var möjlig hos naturvetare. Deras iskalla kyla höll på att kosta mig livet (polisen fick hämta mig flera gånger när de trodde jag skulle skada mig själv) och har gett mig men för livet.

Så de män som håller allt för sig själva och döljer sin ohälsa gör kanske helt rätt.