Läkarna och rektorn vid Linköpings universitet tog inte bara mina drömmar ifrån mig, de gav mig också men för livet, när de öste fördomar, misstänksamhet och till synes medvetna missuppfattningar över mig när jag befann mig i den djupa krisen häromhösten.

Än i dag, två år senare, går det inte en timme utan att jag plågas av minnen av sådant de sagt och skrivit. På nätterna drömmer jag mardrömmar om mina gamla klasskamrater på läkarprogrammet och om lärarna och rektorn.

Det syns kanske inte på mig, men det här tar mycket mental energi från mig. Och det påverkar även min familj väldigt negativt. Effekterna kommer att finnas kvar i årtionden.

Jag önskar att jag kunde anmäla universitetet, men jag vet inte hur man gör.

Det var så lätt för dem att orsaka så extremt mycket smärta för så pass många människor.

Jag gör verkligen mitt bästa för att orka med det här och för att inte sprida ohälsa till människor omkring mig. Nästan alltid går det bra, men jag skäms så fruktansvärt när jag misslyckas. Jag är inte riktigt stark nog.

Jag tror inte på Gud. Ändå ber jag till Honom om att lärarna, rektorn och mina gamla klasskamrater en dag skall förstå vem jag egentligen var, vad jag egentligen hade i bagaget och vad som egentligen hände. (Det är ännu en copingstrategi.)