Flag of Sweden
Andreas Rejbrand’s Website

News

Det mest sårande

Det mest sårande omdöme som jag någonsin fått är det som läkarprogrammets viceordförande och LiU:s rektor gav mig i sitt brev till HAN. De skrev att min idé om empati var att sätta mig själv i centrum.

Det som gör det så sårande är kombinationen av att det är helt fel och att min etikkänsla alltid varit min största copingstrategi för att hålla självföraktet och den usla självkänslan i schakt. (Den näst största kom senare att bli yrkesidentiteten som jag kände som lärare och som läkarstudent.)

Jag tror dock att jag förstår varifrån de två författarna fick idén. De såg hur jag gång på gång poängterade att jag saknade empatiskt bemötande från klasskamraterna och lärarna. Men hade de vetat vilken tortyr varje dag var i mitt liv just då – något som inte syntes på utsidan – hade de kanske varit lite försiktigare i sitt utlåtande.

Men kanske handlar missförståndet ännu mer om en annan osynlig faktor: Min moraliska kompass skiljer sig väsentligt från den som är normen i Sverige. I min värld är det fullständigt självklart att man, när man stöter på en annan människa som mår fruktansvärt dåligt, släpper ”allt” och själv tar ansvar för att hjälpa människan. I min värld finns det inget alternativ. Det är hur jag själv alltid agerat när jag träffat på människor i nöd, inte minst i samband med den då pågående släktkonflikten, som tog mig extremt hårt, trots att jag inte var direkt inblandad i den. (Jag kunde bara inte stå bredvid och se på när människorna skadade varandra så förskräckligt.) Nu var jag själv i nöd, och trodde att mina klasskamrater och lärarna i någon mån delade min moraliska kompass. Att jag blev besviken på deras bemötande av mig berodde alltså inte på att jag tyckte att mitt liv och lidande var viktigare än någon annans, utan på att jag i allmänhet väntar mig att omgivningen hjälper människor som har det svårt.

Extra sårande var deras utlåtande förstås med tanke på att min kris under hösten till viss del rent av berodde på mitt engagemang för den utsatte parten i släktkonflikten. Om jag bara tänkte på mig själv, varför skulle jag då låta en konflikt mellan utomstående dra ner mig i förtvivlan?

Det kan naturligtvis verka ofantligt löjligt att jag ”tillåter” ett sådant uttalande få så stor inverkan på mitt liv (som om jag själv valt det!), men man får komma ihåg omständigheterna: jag befann mig i mycket djup kris med extrem oro, ångest och rädsla inför nuet och inför framtiden, hade ytterst få människor att ventilera med och blev när mörkret var som störst bemött med misstänksamhet, nonchalans och oerhört sårande fördomar från lärarna vid Linköpings universitet och läkarna på sjukhuset, som också i praktiken tog alla mina drömmar ifrån mig – och cementerade min känsla av att allt jag gör är fel och att allt jag säger kommer att användas emot mig. LiU har gett mig men för livet.


Show all news items.

Only show the most recent news items.