Flag of Sweden
Andreas Rejbrand’s Website

News

HAN och LiU

HAN beslutade häromveckan att avslå LiU:s begäran om avskiljande, och jag är numera fri såväl att söka valfri högskoleutbildning i Sverige som att återuppta studierna vid LiU.

Även om det beslutet var så bra som bara möjligt, så kände jag emellertid ingen anledning att fira, eftersom det inte kommer få några praktiska konsekvenser.

Jag lider av posttraumatisk stress efter det som lärarna vid läkarprogrammet utsatte mig för och har inte på långa vägar någon ork att påbörja en ny utbildning. Inte heller har jag några som helst ekonomiska möjligheter att göra det. Jag har dessutom glömt så pass mycket medicin att jag inte skulle kunna fortsätta där jag ”slutade” utan omfattande förberedande hemarbete (flera månader).

Slutligen känns det som om jag blivit utsatt för en gruppvåldtäkt av lärarna vid läkarprogrammet, medan de flesta av klasskamraterna stod och hejade på. Rent psykologiskt skulle jag inte orka möta läkarna och lärarna och studenterna vid LiU:s läkarprogram igen. De har gett mig men för livet, kanske förkortat det med många år.

Så i all väsentlighet hade LiU redan vunnit, för länge sedan.

Men i går fick jag ändå besked om att LiU kommer att överklaga HAN:s beslut. Jag drabbades av panikångest och fick gå hem från jobbet.

Jag gick till Domkyrkan. Efter ett par timmar i bänken, när jag var på väg ut, såg jag en präst vid ett bord. Jag fick prata med henne i några minuter. Hon var jättebra.

I morse kände jag fortfarande av illamåendet och koncentrationsbristen, så jag stannade hemma från jobbet i dag.

Uppdatering (2018-11-08 20:45:39): Jag skickade häromdagen in en ansökan till Centrum för rättvisa.

Uppdatering (2018-11-19 21:12:06): Jag fick i dag ett brev från Förvaltningsrätten i Stockholm. Tydligen hade LiU begärt att Förvaltningsrätten skulle besluta att avskilja mig från utbildningen i väntan på den slutgiltiga domen (med reservation för att jag missförstått – jag är inte kunnig inom juridik och jag orkade bara skumma igenom texten, det gör för ont). Förvaltningsrätten beslutade att avslå LiU:s begäran.

LiU:s agerande är för mig fullkomligt obegripligt. Den största anledningen till min kris den där hösten var att jag visste att jag inte skulle ha råd att fortsätta studera (tillsammans med vetskapen om att jag inte på långa vägar hade mentala resurser nog att hitta en annan sysselsättning i livet, utan att jag helt enkelt skulle hamna på gatan). Bidrog gjorde också omständigheten att jag kände mig utfryst och extremt ensam i klassen och den stora identitetskrisen sedan jag tvingats lämna MAI. Så jag hade hoppat av utbildningen inom några månader, vad som än hänt. Men LiU:s iskalla bemötande under hösten gjorde att jag nästan tog livet av mig, och jag hoppade av utbildningen nästan direkt efter kontakten med läkarprogrammets ledning. Jag befann mig i extrem kris, och LiU bemötte mig med dödande förakt. De kom med fördomar, elaka kommentarer och gissningar men erbjöd inte ett ord i tröst eller stöd. Det är klart att jag inte orkade vara kvar där under sådana förutsättningar.

Men trots att jag hoppade av, valde LiU (med universitetets rektor Helen Dannetun och läkarprogrammets viceordförande i spetsen) att gå vidare med anmälan till HAN. Deras skrift utgjordes till största delen av osakliga påhopp och gissningar: de försökte få mig att framstå som en hemsk person utan empatisk förmåga. Processen har gett mig men för livet, jag lider i dag av posttraumatisk stress. Nyligen friade HAN mig helt, men LiU valde att överklaga, trots att det inte finns någon chans på jorden att jag skulle ha ork, råd eller hälsa att fortsätta studera där. Trots att jag var övertydlig med detta, valde LiU tydligen ändå att begära att jag skall avskiljas under väntan på rättegången. Vad var poängen med det? Jag kan inte fatta det. Att komma tillbaka till läkarna och lärarna vid läkarprogrammet skulle för mig kännas som att träffa de som utsatt mig för en gruppvåldtäkt som gett mig men för livet.

Herregud, det har gått två år sedan den där hösten. I dag är jag fast anställd på ett företag och jag går hos en sångpedagog som en del i mina försök att läka såret som LiU gett mig. Varför kan de inte bara låta mig vara ifred? Hur kan de ens tro att jag skulle vilja tillbaka till dem?

Det går inte en vecka utan att jag fantiserar om självmord. Det känns som om LiU:s egentliga avsikt är att trigga mig till att begå det. De säger att de gör detta för att garantera tryggheten för studenterna på utbildningen. Jag förstår inte hur deras agerande skulle främja det syftet.

Jag tror inte LiU kommer att ge sig förrän jag är död.

Under hela min tid på läkarprogrammet var jag öppen med min mentala ohälsa och det faktum att jag inte skulle ha råd att fortsätta, och att jag visste att jag inte skulle orka hantera den krisen. Men jag fick ingen hjälp av universitetet (trots läkardiagnosticerad funktionsnedsättning). Det är för mig obegripligt att LiU inte ens kan överväga möjligheten att de själva hade kunnat agera annorlunda. Hade de t.ex. bemött mig med värme under hösten hade jag aldrig vänt mig till klasskamraterna. Större delen av den kontakt jag hade med klasskamraterna var ju rop på hjälp efter att läkarprogrammets ledning träffat mig och bemött mig med chockerande kyla.

Kanske är min högsta dröm i dag att LiU:s ledning skall visa en gnutta mänsklighet och säga ”vi är ledsna att vi missbedömde dig så och att vi orsakat dig så mycket lidande, förlåt”. Men det känns som om de hellre skulle dö än säga så. Deras orubblighet är extremt skrämmande. Är de människor? (Är de läkare?!)

Jag kan ge mig sjutton på att de kommer att lusläsa även den här texten och använda den som ytterligare ”bevis” på vilken farlig människa jag är.

Vad måste jag göra för att bevisa att jag inte är en hemsk människa? Om de bara kunde följa mig en dag skulle de se att jag enbart är snäll mot alla omkring mig. Jag säger bara snälla saker, gör bara snälla saker. Det går inte att tänka mer på snällhet än vad jag gör. (Fast kanske kan man inte se om man är blind.)

Jag ber till Gud om styrka för att orka fortsätta leva.

Kanske, en dag, kommer LiU att ändra sig.


Show all news items.

Only show the most recent news items.