Jag läste nu beslutet från Förvaltningsrätten i Stockholm. De går på LiU:s linje och ändrar HAN:s beslut (HAN hade tidigare friat mig helt). Förvaltningsrätten menar dels att jag lider av en psykisk störning, dels att jag utgör en ”påtaglig” fara för såväl studenter som patienter (som läkarstudent). Jag döms till att inte få fortsätta vid läkarprogrammet vid LiU samt till att inte få påbörja någon annan vårdrelaterad utbildning i Sverige.

Förvaltningsrättens resonemang är extremt felaktigt. Jag erkänner att några av mina klasskamrater blev illa berörda av min öppenhet kring min kris under hösten 2016 (som dock ”bara” var ett rop på hjälp när självmord kändes som enda alternativet – samtidigt som jag var förvånansvärt tydlig med att jag inte ville någon något illa, och var förhållandevis varsam i mina formuleringar). Men risken för att något sådant som brevet skulle inträffa igen är obefintlig. Den är mycket mindre än en på miljonen.

Dels befann jag mig i en akut kris under den tiden (efter många, många år av utanförskap i samhället och helt utan hopp om en framtid), dels har jag förändrats ganska mycket sedan dess. Jag har i och för sig sedan högstadiet varit övertygad utilitarist som alltid brytt mig om de svagaste, men jag kunde vara ganska grinig för några år sedan (till stor del på grund av att jag mådde så extremt dåligt och kände mig så oförstådd). Till exempel påpekade jag alltför ofta språkfel i andra personers texter. I dag är jag alltid mild och snäll och säger bara snälla saker till allt och alla. Jag skulle aldrig någonsin kunna göra om något som det där brevet. Jag kan svära på Gud, min döda morfars grav, på alla mina vänner: det skulle aldrig hända igen. Det skulle aldrig kunna hända igen.

Det här med att jag skulle utgöra en fara för patienter är ännu mer obegripligt: jag hade mycket patientkontakt under tiden på läkarprogrammet, och fick bara beröm för mitt patientbemötande, av klasskamrater, handledare och patienter. En basgruppskamrat sade att hon tyckte att jag var ”bäst” i gruppen, en tidigare sjuksköterska sade att ett av mina patientsamtal var det första i gruppen som kändes ”autentiskt” (och inte som ett övningssamtal). All min patientkontakt var fläckfri, exemplarisk, utan undantag. Alla som var med mig vet det. Bevisen för att jag skulle vara olämplig som läkare är obefintliga. Jag var alltid den som tog ansvar i gruppen och såg till att städa upp efter oss. Problemet är att de som vet sanningen inte vågar/vill/får komma till tals, medan de som ogillade mig gavs väldigt mycket stöd av läkarprogrammets och LiU:s ledning (som också förstorade upp en del fördomar och missuppfattningar på ett sätt som naturvetare inte brukar göra). Delar av LiU:s argumentation är rena faktafel.

Argumenten för att jag skulle kunna göra om något som brevet till klasskamraterna är också mycket dåliga. Alla som varit med mig de senaste två åren – dagligen – kan intyga att jag är den som alltid är ”snäll” och bara säger ”snälla” saker om alla, försöker nyansera all kritik och alltid är ansvarstagande. Jag har i dag daglig kontakt med personer av alla kön och åldrar, och jag tror att alla skulle säga samma sak.

Domstolens gissning (”bedömning”) har ingenting med verkligheten att göra.

LiU:s behandling av mig de senaste två åren har gett mig posttraumatisk stress. Jag får i dag panik bara jag tänker på LiU eller läkarprogrammet. Det låter konstigt men är sant. Nästan varje gång LiU kommit med något nytt besked har jag skadat mig själv eller blivit inlagd på sjukhus. Otaliga gånger har polisen letat efter mig när de varit rädda för att jag varit på väg att ta livet av mig. LiU:s agerande är extra märkligt eftersom jag valde att hoppa av utbildningen redan innan de gjorde sin första anmälan till HAN för två år sedan. Jag vet inte vad de vunnit på det här. Att hitta en människa i djup kris, som aldrig fått en ärlig chans i samhället, och ösa fördomar och kyla över henne, det är ett recept på att bryta ner henne (och kanske göra henne till en farlig människa). Extra svårt blev det för mig när läkarna jag träffade som patient så tydligt tog ställning för sina kollegor, mina lärare vid läkarprogrammet. En av läkarna jag träffade under den där hösten hade ju t.o.m. det goda omdömet att ha med sig en av mina kurskamrater från högre årskurs i samtalet, under vilket han berättade att brevet ”bevisade” att jag var olämplig som läkare (han begick två andra ”tjänstefel” också).

Det som LiU utsatt mig för är ett trauma som ingen människa borde behöva uppleva. Skulle jag utsätta någon vid LiU för en procent av det lidande de utsatt mig och min familj för skulle jag hamna i fängelse.

Jag förstår inte hur jag skall kunna orka leva med detta. Vetskapen om att jag alltid tar ansvar och gör det etiskt rätta har varit min största copingstrategi sedan högstadiet, vilken hållit självföraktet i schakt. Nu när jag och alla fått veta att jag till och med utgör en fara för andra människor (såväl studenter som patienter), hur skall jag kunna leva med mig själv? Det är egentligen så extremt osant, men det är ju numera svenska statens officiella ståndpunkt, så det är den som gäller. Hur skall jag kunna leva med mig själv?

Jag har möjlighet att överklaga i några dagar till, men jag märker att jag inte orkar författa någon sammanhängande text, så det blir kanske inte något av det. Om du som läsare kan hjälpa mig, kontakta mig omedelbart. (Värt att poängtera är att den här ”rättsprocessen” inte varit rättssäker för min del. Min posttraumatiska stress har gjort att jag inte vågat läsa de texter som LiU och läkare och nämnder och domstoler skrivit, vilket gjort att jag inte vetat vilka punkter jag har behövt bemöta.)