Alla dagar följer samma mönster: Jag går till jobbet vid sjutiden på morgonen och stannar där till strax efter fyra på eftermiddagen. Då går jag direkt till restaurangen där jag sitter till sent på kvällen.

Under de tre promenaderna händer det att jag ser universitetets läkarstudenter passera med sina karaktäristiska ryggsäckar. Jag ser minst en om dagen. Och varje gång känns det som om jag bara vill skrika rakt ut av ångest. Väskorna påminner mig om traumat på och efter läkarprogrammet, om övergreppen jag utsattes för av lärarna och läkarna, om att mitt liv saknar värde i deras ögon. Väskorna river upp sår som aldrig fått tid till att läka. Jag skulle behöva lämna Sverige några år om inte annat än för att slippa se dessa väskor.

Bortsett från promenaderna är det dock en ganska skyddad tillvaro jag lever. Det händer inget farligt vare sig på kontoret eller på restaurangen, på de platserna är jag relativt trygg. Jag brottas med halsen, tristessen, negativa tankar om en förlorad framtid, men det är lågintensiva bekymmer. Sådant bryter ned en, men det går inte fort och inget händer plötsligt.

Den relativa tryggheten tar emellertid en paus när jag kommer hem och det är dags att titta i postfacket. Det är nu ganska länge sedan jag fick ett meddelande från en svensk myndighet eller domstol, så rimligtvis kommer snart ett nytt besked. Alla gånger det hänt tidigare har jag gått sönder, oftast på otäcka sätt. Ett nytt besked är oundvikligt, hur mycket jag än fruktar det. Det kommer att komma och jag kommer inte att vara förberedd.

Jag brukar öppna postfacket på samma sätt som man drar av ett plåster: sällan rör jag mig så fort och med sådan bestämdhet.

De senaste veckorna har den häftiga rörelsen varje gång följts av stillhet: fackets tomhet har lugnat och förvånat mig. Tomheten har gett mig en dag till.

Mer tid till att vänta.