När man pratar med en annan människa kan man få henne att känna sig som världens viktigaste. Genom att välja vad man säger – och hur man säger det – kan man visa att man tycker om personen, bryr sig om henne, delar hennes glädje och tar hennes bekymmer på allvar. Den här är en möjlighet man bör utnyttja ofta.

Det är fantastiskt vilken effekt ett sådant bemötande kan ha, både för den som ger och för den som tar emot.

Jag minns en dag i höstas. Jag kom till restaurangen på kvällen efter mörkrets intåg. Mörkret på Linköpings gator var dock ingenting jämfört med min sinnesstämning: varje fiber i min kropp skrek att jag inte kunde fortsätta leva med traumat, självföraktet och de förlorade möjligheterna efter tiden på läkarprogrammet.

När jag kom in i matsalen fick en av servitriserna syn på mig och utbrast ”vad kul att du kommer!”.

Jag blev så överraskad (och glad!) att jag inte förmådde yttra ett ord till svar. (Det händer inte ofta.) Jag var på gott humör resten av kvällen.

Jag försöker numera att bemöta andra människor med samma värme varje dag.