Fortsättning på artikel 506.

I BBC:s värdefulla inslag om sexköp för funktionsnedsatta betonades de funktionedsattas utanförskap och utsatthet – och deras behov av fysisk närhet. En av de intervjuade personerna förklarade att ”[t]here are some parts of you that do die” om du permanent lever i utanförskap vad gäller fysisk närhet. Inslaget präglades över lag av medmänsklig värme och av en förståelse för såväl den mänskliga situationen som för samhällets ansvar för de utsatta – på ett sätt jag aldrig sett i svensk media.

En bidragande faktor för mitt engagemang i frågan är så klart min egen bakgrund.

Som framgår av min biografi och boken Ändlös längtan gjorde min neuropsykiatriska variation att jag växte upp nästan helt utan vänner och i synnerhet helt utan någon fysisk närhet.

Redan på lågstadiet visste jag att mina chanser att få en partner var i praktiken exakt noll. Detta ledde till ett enormt utanförskap och lidande under hela uppväxten, svår depression och daglig ångest som snart gjorde vardagen ohållbar och skulle få enorma konsekvenser för mitt fortsatta liv. Det svåraste var att leva i ett samhälle där ”alla andra” hade vänner och partners, och där ”ingen” visste om att det fanns folk som levde i utanförskap.

Rent kliniskt rörde det sig helt klart om ett trauma av kolossal magnitud. Men det var inte ett av de trauman som samhället kände till. Om en person utsätts för långvariga sexuella övergrepp som barn, blir traumatiserad av en uppväxt i en krigszon, förlorar sitt barn i cancer eller blir utsatt för eller får bevittna tortyr, så förstår alla de psykologiska konsekvenser som detta orsakar. Samhället och sjukvården förstår hur allvarligt det är och vet att resurser måste sättas in – ibland finns till och med specialistkompetens för aktuell problematik.

Men ingen hade hört talas om att ”brist på flickvän” (en populär men väldigt onyanserad sammanfattning av problematiken) kunde ge några men för livet. Ingen i min närhet förstod hur stort traumat var för mig, vilka men det hade gett och skulle ge, hur stor den kliniska betydelsen av traumat skulle bli. Dels gjorde detta så att jag inte fick någon hjälp, trots att jag var helt öppen med mina problem sedan högstadiet/gymnasiet, dels utgjorde samhällets nonchalans ett trauma i sig.

Jag inbillar mig att mitt liv hade kunnat se helt annorlunda ut i dag (som det är nu tampas jag dagligen med svår ångest, PTSD och OCD, i synnerhet efter LiU:s behandling av mig) om samhället hade förstått och lyssnat. Tänk om någon under högstadiet hade sagt till mig ”Gud, vilket liv du har levt. Jag förstår hur enormt mycket du har lidit. Men vet du vad? Vi [t.ex. BUP] skall göra allt vi kan för att hjälpa dig, och vi har experter på området.”

En annan sak som jag tror hade kunnat förhindra den totala urspårningen hade varit ifall sexköp varit lagligt i Sverige, åtminstone för personer med läkardiagnosticerad oförmåga att på egen hand skaffa vänner eller fysisk närhet.

Alldeles för sent (förra året, 2018), åkte jag till Danmark och fick träffa jämnåriga kvinnor som jag fick en del fysisk närhet av. Det rörde sig mest om kramar och handhållning, eftersom ”mer avancerad” fysisk närhet både är något jag ogillar och något som vore alldeles för svårt för mig. Och nu, ett år senare, märker jag att den känsla av utanförskap som sedan förskoletiden orsakat så otroligt mycket lidande för mig, inte finns längre. Danmarksresorna är nästan säkert en av de två omständigheter som ligger bakom denna förändring.

Hade det svenska samhället (1) visat förståelse och empati för mina problem redan under skoltiden och (2) lett mig till säker och trygg fysisk närhet vid första möjliga tillfälle, är jag nästan övertygad om att urspårningen hade kunnat undvikas. Kanske hade jag i dag varit en frisk och lycklig människa, väl integrerad i det svenska samhället, kanske som matematiklärare eller som läkare.

Jag hoppas innerligt att det svenska samhället någon gång

• kommer att förstå att den sorts problematik som plågade mig under hela min uppväxt och mitt tidiga vuxenliv faktiskt kan utgöra ett enormt trauma

• kommer att förstå att denna problematik inte är något som personen ifråga själv har valt och inte på något sätt innebär att han eller hon är en ”dålig” människa

• kommer att kunna visa empati och stötta personer med den typen av problematik, t.ex. genom en attitydförändring, bättre kunskap och – eventuellt – legalisering av givande av fysisk närhet under trygga, säkra och motiverade former.

Jag betvivlar emellertid att jag kommer att få se en sådan attitydförändring i Sverige under min livstid.

Bakgrund: Om sexköp, Ändlös längtan.