Att leva är som att befinna sig alldeles ensam i vattnet mitt ute på havet.

Man klamrar sig desperat fast vid de få livbojar man hittar och är ständigt orolig för att bojarna som för stunden håller en uppe skall gå sönder och börja sjunka.

Något som inte alla förstår är att en del av bojarna i vattnet inte förmår hålla en flytande, trots att de ser helt dugliga ut. Man skäms och känner sig otacksam när man överger en sådan boj, men man har inget val.

Ingen boj skänker emellertid evigt liv. Man är väl medveten om att man en dag kommer att tappa taget och sjunka till havets botten. Kanske i morgon, kanske om tio år.

Till dess stannar man vid sina bojar.

(Det man inte förstod var att havet var en bassäng. Man hade när som helst kunnat ställa sig på golvet och ha huvudet ovanför vattenytan.)