Mot slutet av min sista termin på läkarprogrammet, den där hösten 2016, mitt under den värsta krisen, hade jag en del kontakt med några få klasskamrater.

Jag minns att jag fick ett sms från en av dem. Han föreslog att jag skulle tänka på Jesus och söka tröst i hans berättelse.

Jag hade alltid varit en renodlad naturvetare i själ och hjärta, med den vetenskapliga metoden sedan barnsben hårdkodad i storhjärnsbarken, ovillkorligen negativt inställd till all form av religion, vidskepelse och pseudovetenskap. Så jag kände en viss tveksamhet inför sms:et. På ett etiskt plan tyckte jag också det var aningen tveksamt att bemöta en sårbar människa i kris med religiös propaganda, även om jag förstod att han bara hade goda avsikter.

Men jag blev ändå inte nämnvärt upprörd och en av anledningarna var att jag faktiskt fann en tröst i Jesus berättelse.

På grund av min neuropsykiatriska variation hade jag vuxit upp i princip helt utan vänner, med årtionden av svår depression och ångest som följd.

Jag hade aldrig haft någon att prata med, eftersom ingen tog problemen på allvar – den typen av problem som jag hade ”finns inte” i Sverige, ingen har hört talas om sådant. Jag hade heller inte på långa vägar några förutsättningar för att lyckas med att bilda familj och i praktiken dåliga förutsättningar för komma dit jag ville yrkesmässigt. För att lyckas på arbetsmarknaden räcker det ju inte med toppbetyg och yrkeslämplighet – man behöver armbågar, en förmåga att inte beskriva sig själv 100 % objektivt, en bakgrund som inte inger osäkerhet, en ork att byta livssituation, ett mod att överge de invanda dagliga rutinerna.

Jag ville alla väl på läkarprogrammet, var övertydlig med det, och en betydande del i min akuta kris den hösten var mitt engagemang för en utsatt släkting i en släktkonflikt, men jag blev bemött av förakt och fördomar av lärarna på läkarprogrammet. Tillsammans med universitetets rektor författade de sida efter sida med text, som utmålade mig som en dålig människa utan självinsikt och empatisk förmåga, som utgjorde en fara för sin omgivning. Allt snyggt och proffsigt formaterat på Linköpings universitets officiella brevpapper. Det objektiva underlaget för deras utsagor var mycket oklart, och texterna innehöll åtskilliga osakligheter och en del rena faktafel. Deras mål var att få mig portad från all svensk högskoleutbildning, till synes av politiska eller ideologiska skäl eftersom jag redan hoppat av utbildningen när de skickade in sin anmälan till HAN. De ville slå in sista spiken i kistan för mina fåfänga drömmar att komma någonstans i livet.

Med tanke på det otroligt dåliga skick jag befann mig i hade jag behövt mycket värme, stöd och hjälp från LiU och klasskamraterna, men fick i stället mottaga förakt och fick stora, livsavgörande, rättsliga åtgärder mot mig. Hela mitt sociala sammanhang, min självkänsla och allt framtidshopp togs abrupt ifrån mig när jag var som svagast. Det är ett recept på att ta död på en människa.

Under vintern påbörjades en plågsam rättsprocess som pågår än i dag, tre år senare. Jag har tappat räkningen på hur många gånger polisen hämtat mig när de varit rädda för suicid och stressen för min familj har varit omänsklig. Det går inte en timme utan att jag plågas av minnesbilder av det som läkarna och rektorn och klasskamraterna skrev och sade, och det tar otroligt mycket energi från mig att hantera PTSD:n och dess följder.

Tillbaka till hösten 2016: Mitt i all hopplöshet och förtvivlan kändes det tryggt att tänka på Jesus, som fått utstå en ännu större prövning. Jag var inte ensam. Även formuleringar som ”Gud ger de största prövningarna till sina starkaste soldater” skänkte en viss tröst. Det är fascinerande att den kristna tron kan ge så mycket även för en icke-troende. Det säger något om styrkan i religionen, om inte annat än för coping.

Under hösten och vintern var det några få klasskamrater som uttryckte förvåning över universitetets agerande och tog kontakt med mig. Nästan samtliga av dessa var antingen troende kristna eller med utländsk bakgrund. Man kan undra varför, och jag har en del hypoteser (som jag skriver om i Ändlös längtan). Under 2018 sökte jag mig alltmer till den vackra domkyrkan, där jag fick prata med präster och diakoner när hopplösheten och förtvivlan höll på att ta död på mig, typiskt efter att jag mottagit brev från LiU eller någon domstol. Det var väldigt känslosamma och fina möten.

Det må så vara, att naturvetarna har bättre koll på hur universum och naturen fungerar, medan de religiösa lättare får för sig saker som kanske inte riktigt (eller alls) stämmer. Men vad betyder faktamässig korrekthet om man tappat förmågan att se människan och bemöta henne med värme och respekt? Det betyder inget.

Hösten 2018 gick jag med i Svenska kyrkan.

Jag är för närvarande inte en aktiv medlem. Jag har knappt besökt domkyrkan på över ett halvår. Anledningen är att jag har andra platser (eller, rättare sagt: en annan plats) att vara på, som är så bra att jag inte känner något behov av att vara någon annanstans. Men jag är ändå glad över att jag nu är medlem, och kanske blir jag mer aktiv i framtiden.