Höften har inte fungerat som den ska de senaste veckorna.

När jag promenerade hem sent på kvällen den 3 november kände jag av en viss smärta på vänster sida. Jag har haft ont i höften tidigare, så jag tänkte inte mer på det.

Under natten gjorde det emellertid så ont att jag inte kunde sova. Det är då man vill få i sig lite paracetamol och NSAID. Problemet var att jag hade tabletterna i köket, och för att komma från sovrummet till köket behöver man en fungerande höft. Varje belastning av höften – faktiskt varje rörelse – orsakade intensiv smärta, så det tog mig åtskilliga minuter att komma till köket. Jag fick luta mig mot väggarna och försöka ta mig fram genom att hålla i dörrhandtag, bänkar och annat som jag fick tag på. Det svåraste var att komma från ena sidan av köket till den andra, för då var jag tvungen att tillfälligt stödja mig på vänster ben.

När jag väl fått i mig tabletterna var det dags att gå tillbaka, och då fastnade jag mitt på golvet, stående på höger ben, och jag vågade inte röra mig ur fläcken av rädsla för att falla ihop om jag försökte sätta ner vänster ben. Till slut blev jag så trött i höger ben att jag riskerade att falla ihop ändå. Då trotsade jag smärtan och lyckades långsamt ta mig tillbaka till sängen utan någon olycka (aj, vad ont det gjorde).

Dagen efter hade smärtan lättat något, men jag kunde ändå inte promenera i normal takt. Vanligtvis går jag till och från jobbet och restaurangen i hög fart, men nu lyckades jag bara komma upp i kanske 20 % av normal fart, kraftigt haltande. Dumt nog valde jag ändå att promenera både till jobbet och till restaurangen. På kvällen blev smärtan mycket intensiv, även när jag höll höften helt stilla, så jag kunde inte sitta på restaurangen utan fick ta en taxi hem.

Jag lade mig i sängen, och blev där liggande. Jag försökte ta mig ur sängen, men lyckades inte: smärtan när jag rörde höftleden var för stor.

Efter 18 timmar ringde jag efter ambulans. De hjälpte mig ur sängen och körde mig till sjukhuset på en bår.

Undersökningen på sjukhuset gav inga nämnvärda fynd, så jag skickades hem med mer paracetamol och NSAID och en remiss till sjukgymnast.

Natten därefter fastnade jag i sängen igen. Jag behövde kasta vatten, och visste inte vad jag skulle ta mig till. Efter en stor mängd smärta (och en del läckage i samband med smärtan) kom jag till toaletten och fick tömma blåsan. Men sedan skulle jag ta mig upp från toalettstolen, och det är en väldigt krävande uppgift. Smärtan – och rädslan för smärta – gjorde att jag blev sittande länge.

De kommande dagarna blev det långsamt bättre, men sedan planade det ut.

De senaste två veckorna har ingen förbättring skett. Smärtan är inte längre intensiv, men den är nästan alltid närvarande vid belastning. Det gör ont när jag går, böjer mig ner, vänder mig i sängen, reser mig upp o.s.v. En del dagar kan jag inte promenera alls, andra dagar går det bra men i lägre fart och med en haltande gångstil. Kanske är det haltandet som gjort att jag nu också fått ont i nacken.

Sjukgymnasten hittade inget uppenbart fel på höften, så min förhoppning är att det kommer att bli bra av sig självt inom några veckor eller månader.

Trots allt känns det som om höften är ett av mina mindre problem.