Bakgrund: Ett upprivet sår och Sjukhus.

De senaste dagarna har kriserna utlöst varandra: en nattlig panikpromenad ut i skogen, en natt där jag försökte dämpa ångesten med sprit, två turer i blåljusfordon och tre sjukhusbesök.

De senaste åren har som bekant restaurangen och människorna där utgjort min trygghet, vilket till viss del kompenserat för att nästan ingenting annat fungerat i livet. Den utgjorde ett substitut – ofta ett fantastiskt bra sådant – för mer traditionella sociala relationer och fritidssysselsättningar och gav mig, utöver vänskap och mycket värme, en fast punkt i tillvaron, ett sammanhang och något att bry mig om. Restaurangen gjorde att jag oftast stod ut med tillvaron, om än med liten marginal. I synnerhet rättsprocessen mot LiU utgjorde en enorm källa till smärta och stress, men tack vare människorna på restaurangen klarade jag av det.

Nu när jag inte längre har restaurangen att gå till är det väldigt tomt. Jag är för ledsen, ångestfylld och stressad för att kunna koncentrera mig på något, så jag kan inte heller jobba. Det enda jag kan göra är att sitta hemma och försöka hantera sorgen, ångesten, hopplösheten.

Sjukvården har väldigt lite att erbjuda personer med min typ av problematik, eftersom problemen egentligen inte är av medicinsk natur. Jag vet det och läkarna vet det, så vi är överens.

Det som hade behövts var snarare ett mer tolerant och förstående samhälle. Det syns inte på mig, men när det kommer till saker som att ta sig fram på arbetsmarknaden eller att ta för sig och ta plats i sociala relationer, så är jag som en femåring i en manuellt växlad bil – jag klarar inte av det. Lägg till högkänslighet, stort behov av trygghet och fysisk närhet, stor etik-, plikt- och ansvarskänsla och du har receptet på en säker tragedi.

Jag älskade att undervisa i matematik på universitetet och presterade en bra bit över medel på t.ex. kursutvärderingar. LiU kunde ha varit lite flexibla och låtit mig fortsätta med det, trots att jag inte var disputerad. Jag menar, om samhället hittar en person som har alla odds emot sig men ändå lyckats hitta sin plats i livet, som verkligen fungerar perfekt för alla inblandade, varför inte låta personen fortsätta, även om det kräver lite flexibilitet?

Och efter den där hösten på läkarprogrammet kunde LiU ha låtit mig lämna programmet frivilligt. De hade inte behövt initiera den där treåriga rättsprocessen som gav mig PTSD och oöverkomliga juridiska problem. Jag hade redan lämnat dem innan de ens påbörjat processen.

Men kanske mest av allt hade jag i livet behövt vara omkring människor som känner till min problematik, så att de inte oavsiktligt skadar mig.

Men det är bara teori, tankar om vad som hade kunnat undvika den här utvecklingen de senaste två årtiondena. Nu står jag här och måste hantera situationen själv. Jag har dock ingen som helst idé om vad jag skall göra.

Om någon av mina omkring 0 läsare har en idé, så får han eller hon gärna höra av sig.