Det syns tydligt på min elförbrukning att jag ändrat livsstil under året. Till exempel är förbrukningen under augusti månad nästan dubbelt så stor som året innan.

Det är inte så konstigt eftersom jag flyttat ut från restaurangen och in i min egen lägenhet. Från att ha spenderat nästan all min vakna lediga tid på restaurangen så har jag inte varit där en enda gång sedan den 10 februari i år. I stället har jag spenderat all min vakna lediga tid hemma – och eftersom jag numera bara jobbar 50 % blir det ganska mycket. (Staplarna för oktober och december 2019 är antagligen höga p.g.a. sjukdom som gjorde att jag inte kunde gå till restaurangen.)

Utanför jobbet har jag sålunda gått från en tillvaro där jag aldrig var ensam till en tillvaro där jag alltid är ensam.

Jag känner mig mycket mindre ensam nu. Nej, jag publicerar inte tryckfel. Jag känner mig mindre ensam nu.

Det kan förstås delvis bero på ett allmänt förbättrat hälsotillstånd, men det finns nog också en specifik koppling till den nya sociala situationen.

Ja, jag älskade restaurangen och människorna som fanns där. De blev som en familj för mig. Men samtidigt fanns hos mig alltid en viss känsla av att den gemenskap jag hade där endast var ett substitut för mer ”riktig” gemenskap – om än ett fantastiskt fint substitut.

Från början, d.v.s. för flera år sedan, var jag bara en ovanligt trogen stamgäst, men med tiden blev jag mer och mer som en av personalen, en i familjen, en av dem. På så sätt blev ”substitutet” bättre med åren: mindre substitut, mer äkta vara.

Men på en del punkter var förbättring inte möjlig. Utöver de fasta, seniora medarbetarna, fanns det alltid yngre förmågor i personalen. Några enstaka var under 18, men desto fler i tjugoårsåldern. Dessa var oftast i parrelationer, ofta i samborelationer. Det gjorde att jag nästan varje dag såg (spår av) den typen av relationer, som alltid varit och förmodligen alltid kommer att vara något helt otillgängligt för mig. När jag gick hem till mig sent på kvällen för att sova några timmar, gick de hem till sina respektive. Det här blev en konstant påminnelse om mitt utanförskap och om begränsningarna hos mitt substitut.

Vid några tillfällen pratade en tjugoårig servitris sex och samlevnad med en sjuttonårig servitris som ville ha råd om preventivmedel. Det gjorde extremt ont i mig, men det visade jag inte. Ingen hade kunnat märka någon reaktion hos mig. Jag är lite stolt över det. Den här typen av diskussioner var emellertid inte särskilt vanlig, som tur var.

De dagliga ständiga påminnelserna om mitt annorlundaskap var ett större problem. Och så i mitten av januari i år kom en ofantligt stor påminnelse att spelas upp rakt framför ögonen på mig i baren. I någon månad försökte jag hantera stressen genom att bara låta tiden passera. Det blev blåljusbilar, sjukhusinläggningar, allt sådant.

Den 10 februari gav jag upp. Och den här gången hade jag tur. Det är långt ifrån alltid som ett fullständigt sammanbrott leder till något gott, men just den här gången så gjorde det som bekant det.

(Sensmoralen i den här historien är att det inte är en människas nivå av ensamhet som skadar henne, utan avståndet mellan hennes faktiska och hennes önskade nivå av socialt umgänge. Kan man inte ändra på den faktiska nivån, så kan man ändå (i teorin) minska avståndet genom att ändra den önskade nivån.)