Jag vet inte hur många gånger jag bevittnat en konflikt mellan två människor som är djupt osams.

Varje part är orubbligt övertygad om att hon i all väsentlighet är felfri själv och betraktar motpartens brister som fullkomligt uppenbara.

Nästan alltid förstår jag båda parterna.

I en del fall inser jag att jag själv skulle känna precis likadant som någon av dem om jag var i hennes sits. Ibland gäller detta båda parter samtidigt. Oftast finns det enskilda sakfrågor i respektive parts argumentation som är logiskt sunda och mycket lätta att förstå. Nästan alltid kan jag förstå hur respektive part känner sig eller åtminstone ana de psykologiska mekanismer som ligger bakom känslorna och agerandena.

Det jobbiga är att X inte ser det som jag ser hos Y, och vice versa.

Vad kan man göra i en sådan situation?

En tröst i sammanhanget, som jag insett de senaste åren, är att det i många fall inte är så fasligt viktigt att man gör någonting över huvud taget. För i många fall har respektive part ett betydande eget socialt och känslomässigt skyddsnät av människor och andra ting runt henne, som ger henne trygghet, stabilitet och glädje. Hennes konflikt med motparten är inte en stor del av hennes liv, den rubbar inte hennes balans, den får inga stora konsekvenser.

Men ibland är ena parten (eller rent av båda) extra utsatt(a), och man riktigt märker hur konflikten trasar sönder henne.

Vad kan man då göra?

Jag har inget mirakelsvar som alltid fungerar.

Men det förefaller rimligt att bekräfta varje part för sig, undvika att reta upp någon av parterna, och varje gång tillfälle ges (försiktigt och diskret) försöka så ett frö till förståelse för den andra partens situation.