Flag of Sweden
Andreas Rejbrand’s Website

Hälsosamma rum

Sedan våren 2020 har jag varit vid god hälsa.

Visst har jag mina krämpor: Halsen gör sig påmind i tid och otid. Nästan ingen vecka är helt fri från den där lågmält panikartade oron som kommer på köpet med minsta aning om en begynnande luftvägsinfektion eller en rumsligt närbelägen smittkälla. Och fortfarande händer det att jag under mina promenader till och från jobbet stöter på en representant från den där gruppen människor som är lite bättre, lite finare och ganska mycket mer värda. De slagen i magen är hårdare men går också fortare över.

Dessa besvär har emellertid ingen stor inverkan på min vardag. Nästan varje dag är till syvende och sist en bra dag. Jag mår bättre än jag gjort på över ett kvarts sekel.

Jag kan inte själv ta på mig äran för denna lyckliga omständighet, som ju främst torde bero på sjukskrivningen och den selektiva serotoninåterupptagshämmaren.

I början av sjukskrivningsperioden kände jag en stor oro över vad som skulle hända när den tog slut. Jag trodde inte det var juridiskt möjligt med mer än några veckors sjukskrivning. Men sedan dess har den förlängts gång på gång och den är nu inne på sitt tredje år.

Dess förgänglighet oroar mig inte längre. Det beror inte på att jag börjat ta den för given, utan på att jag lärt mig att leva i nuet.

Jag vet förstås att den en dag kommer att ta slut. Här räcker det med en ny läkare som gått en annan skola, en ny bedömning från Försäkringskassan, en ny politisk majoritet.

Men egentligen förändrar dessa osäkerheter ingenting i grunden. Alldeles oavsett hur ens privatekonomi ser ut kan man drabbas av sjukdom, olyckor, krig och katastrofer. Det enda som inte tycks osäkert är varje levande varelses begränsade tid.

Det finns ingen naturlag som säger att varje människa skall leva hundra år i fred och harmoni, det finns ingen universell rättvisegaranti. Att universum inte fungerar så är smärtsamt övertydligt. (Därmed inte sagt att man som människa inte bör sträva efter dessa mål i allt som man företar sig.)

Snarare är det så att jag är exceptionellt privilegierad och lever under villkor som haren i parken, fågeln i trädet och också de allra flesta människor på jorden bara kan drömma om. Åtminstone gör jag det just nu.

Jag ser varje ny bra vecka som en bonus som jag försöker ta till vara på bästa sätt, inte minst genom att skapa. Sedan om hälsan håller i sig i en vecka till, i ytterligare ett år eller i ett halvsekel till, det är en fråga vars svar jag varken känner till eller efterfrågar.

Livet är som en ändlig vandring genom en oändlig herrgård – förunderligt och ibland skrämmande. Utan att veta vad som väntar härnäst går man från rum till rum och inreder dem med sina egna upplevelser, alltid inspirerad av det som tidigare generationer lämnat efter sig. Rummet som man för tillfället befinner sig i utgör just då hela ens värld, och det enda man kan göra är att inreda det så fint man bara kan.


Show all news items.

Only show the most recent news items.