Vad är det som gör något vackert? Vad är den själsliga upplevelsen av skönhet?

Den senare frågan tillhör medvetandefilosofin och är därmed utom räckhåll för vetenskapen, medan man beväpnad med kunskap om de världsliga biologiska, neurologiska och psykologiska fenomen som tangerar upplevelsen har en sportslig chans att kunna besvara den förra, betydligt torrare frågan.

Det förefaller uppenbart att skönhet är något subjektivt, åtminstone på någon nivå. Tänk bara på begreppet musiksmak. Samtidigt finns gott om utrymme för begreppsförvirring: Menar vi alltid precis samma sak när vi talar om skönhet? Finns det olika sorters skönhet? Och upplever två personer ett visst stimulus på samma sätt? (Josefin och Johan är, som bekant, överens om att himlen är ”blå” och gräset ”grönt”.)

Det kan vid en första anblick förefalla som att skönhet alltid primärt handlar om hur något uppfattas med ett visst kroppsligt sinne. Vacker musik handlar ju om ljudet, medan vacker natur eller arkitektur handlar om synintrycket. Men skönhet är ofta (om inte alltid) mer komplext än så; skönheten kan samtidigt involvera flera sinnen, känslor, tankar och tidigare erfarenheter.

För mig är (högskole)matematik något vackert, liksom minutiöst refaktoriserad programkod, en välformulerad text som med språklig korrekthet och precision förmedlar författarens tanke, omsorgsfullt utarbetad typografi och en textöversättning som vittnar om översättarens kompetens och noggrannhet.

Jag ser också skönheten i det kollektiva kunnandet.

Det finns absolut något vackert i hur två läkare oberoende av varandra gör samma bedömning eller sätter in samma åtgärder, allt enligt best practices. I hur två piloter hanterar en viss situation på samma sätt. I hur två erfarna servitörer dukar ett bord likadant.

Likaså är det nästan magiskt hur individuella artister var för sig men alla med samma musikaliska och känslomässiga korrekthet gestaltar Erik eller Christine i Fantomen på operan, som vore de extremiteter hos en och samma varelse.

Här kommer vi in på begreppet yrkesstolthet. Kanske handlar det om människans önskan om att vara en del av något större och mer meningsfullt.

Somliga företeelser är så vackra att deras skönhet bländar allt annat och får majoriteten av de ovan nämnda exemplen att framstå som triviala, ja rent av oväsentliga. Liksom sirenernas sång kan dessa helt förslava den drabbade.

Skönheten är, precis som livet självt, ett mysterium.

Den finns där, inom räckhåll men samtidigt bortom vad som kan begripas; den kan förnimmas men inte förklaras.