Det är ingen hemlighet att jag varit (mycket) djupt missnöjd med min livssituation nästan så länge jag kan minnas, och i synnerhet de senaste 15 åren. (Se min bok Ändlös längtan.) Tanken har slagit mig att jag borde göra något åt det. Men det är (uppenbarligen) svårt. Själv verkar jag vara oförmögen att åstadkomma någon förbättring på egen hand, och alla andra tycker att det inte är deras problem. Och med sådana förutsättningar är det inte lätt.

Mitt kanske minsta problem, i någon mening, är min yrkessituation, som jag vantrivs något enormt med. Att hitta ett jobb jag trivs (bättre) med borde inte vara alltför svårt. Jag har nyligen sökt till pilotutbildningen vid Trafikflyghögskolan. Pilot är ett yrke jag tror att jag skulle trivas mycket bra med. Nu är emellertid utbildningen mycket exklusiv, och med tanke på min historik av mental ohälsa tror jag inte att jag har någon chans att bli antagen. Jag har också sökt jobb i kassan på ICA Maxi i Linköping. Även om detta inte är mitt drömyrke så skulle jag förmodligen må mycket bättre på ICA än i min nuvarande tjänst. För det första skulle jag slippa den press jag har på mig att prestera inom forskningen (som jag inte är intresserad av), och för det andra skulle det vara skönt med ett jobb som man inte tar med sig hem. På ICA antar jag att jag skulle få en fritid under vilken jag utan dåligt samvete får arbeta med precis vad jag vill. Jag skulle använda tiden till att skriva klart min mycket omfattande lärobok i matematisk analys. Sedan vore det skönt att bara komma bort från min nuvarande arbetsplats med tanke på den mentalt påfrestande konflikt jag hamnade i.

Angående mina större problem börjar jag allt mer seriöst att fundera på att publicera min bok Ändlös längtan. Det är dyrt, men det känns otroligt viktigt för mig.

Uppdatering (2014-10-14 23:21:06): Min anmälan till Trafikflyghögskolan ströks på grund av ett fel jag begick i samband med anmälan. Det betyder att jag inte har någon chans att komma in på pilotutbildningen i vår, vilket gjorde mig ledsen. Jag sökte i stället till läkarprogrammet, men jag brydde mig inte om att anmäla mig för alternativt urval (vilket skulle öka mina chanser att komma in betydligt), utan sökte bara på de gamla gymnasiebetygen. Det stora problemet med läkarutbildningen är att den är på nästan sex år, och jag skulle bara ha knappt 3 000 kronor per månad att leva på (inget CSN kvar). Det räcker bara till det allra mest nödvändiga, som mat och avgifter för webbhotell och mina domännamn. (Boende och annan lyx skulle jag inte ha råd med.) Jag sneglar också lite på lokförarutbildningen. Den är väldigt kort (bara ett drygt år), och det vore inga problem för mig att finanisera den. Jag tror jag skulle trivas ganska bra som lokförare, men samtidigt känns det väldigt tråkigt att ge upp ”drömmarna” om ett riktigt roligt yrke (som pilot och läkare), vilket jag skulle behöva eftersom mitt liv för övrigt är väldigt tungt och glädjelöst.