Sedan jag började på läkarprogrammet har jag vantrivts ganska mycket. Jag skrev följande halvöppna brev till några av de ansvariga för läkarprogrammet, och i synnerhet dess inledning:

God kväll

Jag är ny läkarstuderande vid Hälsouniversitetet och har lite synpunker på HEL och PBL.

Jag skickar det här brevet till tre personer. En av anledningarna till detta är att jag vet att ni är upptagna personer, och genom att inte peka ut en ensam mottagare behöver ingen av er känna något tvång att läsa eller följa upp brevet. (Det vore emellertid något synd ifall ingen läste brevet.)

Det här brevet kan vidare tolkas både på ett bra sätt och på ett dåligt sätt. Jag hoppas att ni kommer att tolka det på ett bra sätt (vilket bland annat innebär att ni inte sparkar ut mig från utbildningen...).

Först lite bakgrund om mig.

Jag gick naturvetenskapliga programmet på gymnasiet [1] och sedan läste jag fysik och matematik under fem år vid Linköpings universitet [2] (masterexamen). Efter det arbetade jag tre år som doktorand i matematik vid Matematiska institutionen (MAI) vid Linköpings universitet. De sista sju åren undervisade jag mycket i matematik på MAI [3], och matematikundervisning på högskolenivå är det jag brinner mest för. Jag trivdes otroligt bra som lärare, dels eftersom jag älskar högskolematematiken, dels för att jag trivdes perfekt i lärarrollen. Jag fick mycket goda omdömen i kursutvärderingar och informellt och vann civilingenjörernas lärarpris 2014 [4]. Jag sade upp mig från MAI eftersom jag kände mig malplacerad: som doktorand har man bara 20 % undervisning, och inte 100 % som jag hade önskat mig. Med tanke på att jag har haft mycket dålig mental hälsa de senaste 20 åren orkade jag inte med den situationen [5].

En av mina större ”passioner” är att producera läromedel i matematik (och fysik) på högskolenivå. Många exempel finns på [6] och [7]. Sedan högstadiet har jag också programmerat mycket (nativa Win32-applikationer), och min största produkt är den matematiska programvaran AlgoSim [8]. Jag har också mycket stort engagemang för språkvård [9], speciellt det skrivna språket (både engelska och svenska), och webbteknologier (HTML och CSS, speciellt semantiskt rika hypertextdokument) [10]. Matematisk konst är också ett stort intresse [11].

Sedan högstadiet har jag aldrig haft några vänner, utan jag har spenderat all tid utanför skolan själv (liksom all tid i skolan, förutom när grupparbete var absolut nödvändigt). All tid gick åt skolarbete, matematik och naturvetenskap, programmering, och filosofi. Under högstadiet var jag extremt intresserad av etik och moral, och meningen med livet, och jag skrev en uppsats om året om dessa ämnen (nya uppsatser ersatte gamla). Den senaste versionen, från 2006, har jag aldrig känt att jag behövt uppdatera; den bygger på uppenbara moraliska axiom och enkla logiska härledningar från dessa [12]. Under högstadiet och gymnasiet (liksom på universitetet) lärde jag mig mest på helgerna, när jag fick läsa böckerna i lugn och ro. Jag har alltid älskat effektiva procedurer, så jag utvecklade under gymnasiet ett datorprogram (nativ Win32-applikation) som förhörde mig på glosor för att effektivisera inlärningen av främmande språk [15]. Examensarbetet på gymnasiet var en äldre version av AlgoSim, som jag utvecklade på en vecka [18]. Ända sedan högstadiet har jag varit allergisk mot pseudovetenskap och orättvisor i samhället [delvis 12].

När jag läste fysik och matematik på LiU gjorde jag alltid så att jag läste och memorerade hela kursboken före kursstart (från pärm till pärm, jag ville verkligen inte missa någon kunskap). Under kursens gång erbjöds föreläsningar och lektioner. Jag gick på föreläsningarna (för att de var så trevliga och intressanta och höll mycket hög kvalitet) och stämde mest av att jag kunde allt, men lektionerna behövde jag inte. Sedan tentade jag av kurserna. Jag fick högsta betyg i de flesta kurserna. I dag har jag kunskaper i matematikkurserna på expertnivå.

Jag har också ett stort intresse för medicin och fysiologi. För två–tre år sedan läste och memorerade jag t.ex. Sand et al. [13] och Guyton–Hall [14] för skojs skull. Jag läste då 50 sidor per dag, och memorerade allt (och förstod allt). (Jag slår också alltid upp nya begrepp i alternativa källor, bl.a. engelska Wikipedia, så det blir en del springande mellan fåtöljen och datorn...)

Jag har alltid haft mycket lätt för att läsa naturvetenskaplig litteratur (på svenska eller engelska) effektivt. Att läsa 50 sidor per dag, förstå allt och (långtids)memorera allt är mycket lätt för mig. Eftersom jag har ett omättligt intresse och en enorm fascination för naturvetenskap, tröttnar jag aldrig. Jag är helt enkelt en extremt effektiv klassisk student av naturvetenskap.

Jag har som nämnt haft mycket stora problem med den mentala hälsan de senaste 20 åren, och har skrivit en bok om det: Ändlös längtan [16]. Jag äter Cipralex (SSRI, escitalopram), 30 mg per dag, sedan en längre tid.

Nu skall jag inte skriva mer om mig. Lovar.

När jag insåg att min karriär som matematiker hade nått en återvändsgränd, på grund av att man i princip måste ha forskat för att få bli lärare (vilket är osedvanligt korkat), var det någorlunda naturligt att jag sökte mig till medicinen, på grund av mitt intresse för medicin och fysiologi. Jag tror också att jag skulle trivas förträffligt i läkarrollen. Jag är t.ex. mycket mån om god kommunikation och empatiskt bemötande, historiskt främst gentemot mina studenter, men i framtiden kanske gentemot mina patienter. Om läkarprogrammet på HU hade varit ett ”klassiskt” program, med frivilliga föreläsningar och sedan tentamen (och praktiska moment, naturligtvis), hade jag tagit min läkarexamen med mycket stor lätthet. Att läsa, förstå och memorera naturvetenskaplig litteratur är på hemmaplan för mig. Nu är HU:s läkarprogram lite mer PBL än klassisk undervisning, vilket jag inte är helt förtjust i, men mer om det senare.

Den här veckan var första veckan på HEL-kursen. Och den kursen tycker jag inte alls om. Kursen känns mest ”idiotförklarande”; det känns mer som om jag börjat sexårsverksamheten, och skall förbereda mig inför grundskolan, än som om jag börjat på läkarprogrammet vid ett svenskt universitet.

Hittills har jag bara ”lärt” mig trivialiteter: antingen observationer som är så enkla att jag känt till dem sedan grundskolan, eller observationer som är så triviala att de knappt är värda att tas upp. (”Man kan mena olika saker med ’hälsa’. Det finns olika sätt att mäta ’hälsa’. Man kan rita linjediagram för att visualisera data. För att lösa ett problem måste man först veta vad problemet är. För att veta om en metod ger bättre resultat måste man mäta något på något sätt...”) Visst, jag kommer inte direkt från gymnasiet som många andra studenter, men även om jag hade gått direkt till läkarprogrammet från gymnasiet så hade jag förmodligen reagerat negativt (om än med lite mindre ackumulerad mental ohälsa).

De diskussioner vi haft i basgrupp har gett mig absolut noll vad gäller ny kunskap. Allt som sagts i gruppen hade jag kunnat tänka ut själv på någon minut (utan någon större stolthet, för det är bara ”självklarheter”). Visst finns det små korn av relevant kunskap i litteraturen och på föreläsningarna (främst vad gäller lagstiftning inom hälso- och sjukvården), men all denna information hade jag enklare kunnat inhämta genom att läsa ett koncentrerat kompendium på en sida eller två!

Det verkar sålunda som om min inlärning efter kursens slut skulle vara identisk om hela sjuveckorskursen ersattes med 30 minuter läsning i ett kompendium! Här talar vi alltså om extrem ineffektivitet, lite ironiskt i en kurs där vikten av effektivitet (i samband med ”förbättringskunskap”) betonas.

För att vara rättvis innehåller kursen emellertid mer än vad jag nämnt ovan: vi har projektet i ”förbättringskunskap”. Det känns väldigt onödigt för mig, för jag vet redan att man kan förbättra saker! Och jag har alltid själv varit extremt systematisk i mina fritidsprojekt (t.ex. i samband med mjukvaruutveckling som innehållet många moment med prestandaanalys), och därmed använt de metoder som nämns i kompendiet om ”förbättringskunskap”. Fast i min värld är dessa metoder så självklara att jag blev förvånad över att någon gett ett namn till det hela (”förbättringskunskap”). Jag har också alltid varit pedantisk med planering och uppföljning av min egen ekonomi [17]. Så momentet om ”förbättringskunskap” känns också bara ”idiotförklarande” för mig.

Vidare är jag mycket kritisk mot den i det närmaste religiösa tilltro som ni har till PBL-metoden och de ”ovaler” som ingår. Som nämnt ovan har jag läst mycket på egen hand, och alltid förstått och memorerat allt. Jag har också bedrivit ganska avancerade projekt på fritiden, som t.ex. utvecklingen av AlgoSim. Och detta utan att slaviskt följa någon ”oval”. Faktiskt har jag aldrig ritat ett ”brainstormingdiagram” i hela mitt liv (annat än när jag varit tvungen, som i HEL-kursen). För mig är det verkligen inte ett hjälpmedel! Det är bara slöseri med tid! Min hjärna sorterar så att säga automatiskt objekt och tidsåtgången för detta är i en storleksordning under vad som krävs för att rita sådana diagram.

Det finns personer som i vissa situationer har nytta av ”brainstormingdiagram”. Men det är inte så att alla personer i alla situationer har nytta av sådana. Därför är det lite underligt att ni kräver att alla studenter alltid måste göra sådana. I mitt fall är det så gott som alltid rent slöseri med tid att rita sådana diagram.

Det känns som om jag kan springa och gå, men är tvingad att ta mig fram på en trehjuling.

Visst, trehjulingar kan vara bra för vissa i vissa situationer, men ibland är andra metoder mer ändamålsenliga. Jag menar, det säger sig självt att den här ”ovalen” inte är den perfekta approachen i alla situationer för alla personer.

Med det i åtanke känns det något besynnerligt att ni har ett sådant hundraprocentigt fokus på ”ovalen”.

Det kan ha framgått ovan att jag inte är särdeles förtjust i HEL-kursen. Det borde naturligtvis inte vara något enormt problem, eftersom den bara varar i sju veckor. Problemet nu är bara att min ”baseline” när det gäller mental hälsa är mycket låg, knappt över vad som krävs för att jag skall orka gå upp på morgonen, och den frustration som HEL-kursen orsakar tar hälsan lite väl ofta under denna nedre gräns. Om jag mådde bra skulle jag naturligtvis fortfarande ogilla HEL-kursen, men jag skulle orka ta mig igenom den utan att klaga. Nu känns det ibland som om jag borde hoppa av läkarprogrammet, ”bara” för att HEL-kursen har för stor negativ påverkan på hälsan.

Jag antar att det kommer att bli bättre (för mig) efter att HEL-kursen är klar. Men eftersom jag som bekant läst mycket fysiologi tidigare, så jag misstänker att basgruppsarbetet kommer att sakta ner mig åtminstone det första året. Och om basgruppsarbetet även efter HEL-kursen slaviskt kommer att följa ”ovalen” kommer ännu mer av min tid att slösas bort. Jag hoppas att jag är fri att utanför schemalagd tid läsa böcker från pärm till pärm och därmed lära mig något. Det känns lite som om jag kommer att köra på motorvägen (hemma i fåtöljen, med mina böcker), och sedan ett par gånger i veckan titta in på campus US för en rituell piruett för formalitetens skull.

Jag har förstått att ni har någon form av vetenskapligt stöd bakom PBL-metodiken. Det förvånar mig inte så mycket, för jag kan mycket väl tänka mig att den fungerar utmärkt, till och med bättre än traditionell undervisning, för 99 % av studenterna.

Den stora frågan är vad som händer för den återstående procenten.

Av den korta beskrivningen av mig ovan framgår att jag var mycket ovanlig som barn, och jag har alltid känt mycket starkt att jag inte passar in i samhället – jag har alltid varit annorlunda. Bland annat har jag mycket lätt för kritiskt tänkande, kommunikation, ledarskap, vetenskap och matematik och logiskt tänkande. Som kompensation saknar jag t.ex. mer eller mindre naturlig förmåga att skaffa vänner. Och det förefaller som att personer som mig är de stora förlorarna på PBL.

En av de stora fördelarna med klassisk undervisning är att alla får vara som de är, och på sin egen nivå. De som klarar av att nå maxresultat genom att bara ”läsa boken och tenta av” får göra det (eller får extrauppgifter, om de vill), medan de som har behov av extra stöd kan få det vid sidan om. (Som lärare på MAI var jag mycket tydlig gentemot mina studenter att de kunde få precis hur mycket hjälp av mig som de ville. Det fanns ingen begränsning. Ofta skrev jag långa förklarande PDF-filer mitt i natten som svar på e-post, och jag hade som mål att alltid svara på e-post inom en timme.) Lite av det går förlorat vid PBL, när man tvingar på en viss metod på alla.

Sedan är det här lite av ett irriterat sår hos mig. Genom livet har jag som av en ”slump” alltid tillhört den procent, eller promille, som saker och ting i samhället inte är anpassade för. (Som PBL, som fungerar utmärkt för 99 %, men inte för mig.) Det är naturligt att en enskild individ då och då märker att något inte passar honom eller henne, men när samma individ gång på gång märker att allt i samhället är anpassat för personer som är helt annorlunda, då blir det jobbigt. Det är på gränsen till att man kan börja tala om nyckelord som ”diskriminering”.

Jag ber om ursäkt för längden på det här brevet. Jag hade hoppats att det skulle bli lite kortare. Det jag vill fråga är följande:

• Kommer det att bli bättre för mig när HEL är slut?
• Kommer det att vara till min nackdel att jag redan kan ganska mycket fysiologi?
• Skulle något annat läkarprogram i Sverige passa mig bättre?
• Är basgruppsmötena frivilliga efter HEL?

Sedan några uppmaningar:

• Låt gärna människor vara olika, så länge det inte orsakar något problem för någon annan!
• Tvinga helst inte alla att använda en viss metod, som bara fungerar optimalt på en del av alla människor (och i en del av alla situationer).
• Var lite flexibla: ”Ovalen” är inte ”Guds lag”. Man är inte en dålig människa bara för att man (Gud förbjude!) klarar sig utan den, eller använder en lite annan metod.
• Kan man göra HEL-kursen frivillig för personer som inte alls tillhör dess målgrupp? Ersätta med en kort tentamen?

Slutligen vill jag bara bemöta några invändningar som jag tror att ni kan ha mot det jag skrivit ovan:

• ”Basgrupperna främjar kommunikationsförmågan.” Jag känner mig själv ganska väl, och kan konstatera att så inte är fallet för mig. Jag har alltid brunnit för tydlig kommunikation.
• ”Basgrupperna främjar ledarskapsförmågan.” Jag var lärare i sju år.
• ”Basgrupperna ökar förståelsen för hur andra tänker.” Jag har själv hittills kunnat förutspå allt som andra sagt i basgruppsdiskussionerna.
• ”HEL-kursen främjar förståelsen mellan olika yrkesgrupper.” Jag har då inte lärt mig något sådant. Inget i diskussionerna har varit relaterat till yrkesindelningen.

I ett häfte om PBL som ni delade ut kan man läsa följande:

... det känns att jag har utvecklats ... jag har fått mer fantasi och initiativförmåga ... jag känner att läser jag någonting blir jag fruktansvärt nyfiken på att ta reda på varför är det så här [SIC] ... sådan var jag inte förut.

Detta bekräftar med all önskvärd tydlighet det jag skrev ovan, att jag tillhör den procent (eller promille) som är ”annorlunda”. Sedan högstadiet har jag på fritiden utvecklat datorprogram, skrivit vetenskapliga texter, arbetat med matematisk konst o.s.v., och jag har alltid (som matematiker och fysiker) varit mycket missnöjd med tillvaron om jag inte förstått någon mekanism till 100 %. Sådan har jag alltid varit.

Jag tycker att fördomsfrihet är viktigt. Här inkluderar jag att inte bli förvånad om någon student är annorlunda än de flesta andra; förutsätt inte att alla är likadana. I introduktionen till HEL har lärare sagt saker som antyder att såväl HEL som PBL faktiskt skulle vara ”perfekt” för alla. Det är inte helt säkert.

Att vara annorlunda är mycket plågsamt i sig. Gör det inte svårare för oss!

[1] Kurser och betyg från gymnasiet: https://rejbrand.se/rejbrand/grades.asp

[2] Kurser och betyg från LiU: https://rejbrand.se/rejbrand/courses_liu.asp

[3] MAI-kurser jag undervisat i: https://rejbrand.se/rejbrand/teaching_liu.asp

[4] Y-sektionens lärarpris 2014: https://www.rejbrand.se/rejbrand/article.asp?ItemIndex=179

[5] Vantrivs på MAI: https://rejbrand.se/rejbrand/article.asp?ItemIndex=198

[6] Stora dokument: https://rejbrand.se/rejbrand/documents.asp

[7] Korta dokument: https://specials.rejbrand.se/und/

[8] Matematikprogramvaran AlgoSim: http://algosim.org/

[9] Artikel om språkvård: https://rejbrand.se/rejbrand/sprakvard.asp

[10] Webbdesign: https://rejbrand.se/rejbrand/webdesign.asp

[11] Matematisk konst: https://rejbrand.se/rejbrand/mathart.asp

[12] Livsfilosofi II: https://rejbrand.se/rejbrand/dokument/privat06/Modsiv.pdf

[13] Sand et al.: https://english.rejbrand.se/rejbrand/books.asp#Sand

[14] Guyton–Hall: https://english.rejbrand.se/rejbrand/books.asp#GuytonHall12

[15] Frågerepetition: https://www.rejbrand.se/rejbrand/apps_qrep.asp

[16] Ändlös längtan: http://andloslangtan.se/

[17] Min ekonomi: https://rejbrand.se/rejbrand/article.asp?ItemIndex=258

[18] Gamla AlgoSim: https://english.rejbrand.se/AlgoSim/old/

Andreas Rejbrand, MSc

E-post: andreas@rejbrand.se
Webbplats: https://www.rejbrand.se
English Website: https://english.rejbrand.se

Uppdatering (2015-02-02 18:46:37): Jag fick ett svar från en av mottagarna (den ansvariga läraren för HEL-kursen). Svaret var ganska kortfattat (två rader text, men absolut inte ohövligt på något sätt) och uppmanade mig att i stället kontakta studievägledaren. Jag hade kanske hoppats på en lite större reaktion.

Uppdatering (2015-03-14 20:48:48): Se även min kommentar efter att HEL slutat.