Nästan all min vakna tid tänker jag på saker. Större delen av denna tankeverksamhet är inte relaterad till den omedelbara aktiviteten jag utför. Med tanke på att jag inte har något jobb som kräver intensiv uppmärksamhet (de nuvarande studierna är som nämnt mycket lågintensiva) och att jag nästan alltid är ensam, blir det onekligen väldigt mycket tid för sådant bakgrundstänkande. Detta är i mitt fall väldigt intensivt tänkande. Ofta diskuterar jag matematik med mig själv, och håller föreläsningar i huvudet och förklarar matematiska begrepp. (Den ”tråden” hade jag nytta av som matematiklärare. När jag väl kom in i lektionssalen hade jag fullt med fina formuleringar att bjuda på.) Det blir också mycket etik och moral, samhällskritiska diskussioner, mycket programmering och webbdesign, mycket teknik över huvud taget. En hel del språkvetenskap och språkvård. Mycket oro för ekonomin och framtiden. Inget sex alls, dock, trots att jag är man.

Det blir också mycket självkritik. Jag ägnar en hel del tanketid åt att analysera vad jag själv gjort, sagt och skrivit den senaste tiden. I synnerhet om jag kritiserat någon eller något, kommer jag oundvikligen in på frågan om det finns andra sätt att se på saken – kanske var min kritik inte helt befogad. Den här självkontrollen har gjort att antalet klagande inlägg på min webbplats hållits nere, och att de klagande inlägg jag ändå publicerat blivit mer nyanserade och lite mildare.

Speciellt har jag bearbetat mitt långa klagande brev till Hälsouniversitetet. Var jag för grinig där? Är PBL verkligen bara dåligt?

Svaren är ”njae” respektive ”det har jag aldrig hävdat”.

Jag är fullt medveten om att min benägenhet att klaga (och ventilera) ökar med min mentala ohälsa. Jag mådde mycket dåligt i början på läkarprogrammet, och följaktligen var min benägenhet att klaga då stor. I synnerhet första dagen var helt fruktansvärd, och det var därför inte helt oväntat att det enda jag orkade skriva på kvällen var ett standardmeddelande om ett av de språkfel jag noterat under dagen.

Men jag vill ändå påstå att mitt brev blev sakligt och korrekt. Jag är alltid extremt noggrann med sanningen. Ja, jag måste nog säga att jag tycker att brevets innehåll både är sant och relevant, till största delen. Jag ångrar inte att jag skrev det. Notera att jag i brevet inte hävdar att PBL bara är dåligt, utan enbart att det inte passar sådana som mig.

Däremot finns det legitima (mindre) invändningar mot mitt brev. Man kan t.ex. hävda att det stora problemet är min mentala ohälsa i sig, och inte PBL och HEL-kursen. Bara för att jag inte har någon större nytta av PBL och HEL, så måste jag ju inte bli skadad av dem (vilket jag blir som det är nu). En alternativ lösning är alltså att ändra på mig, och inte på utbildningen. HEL är ju bara sju veckor, och kanske en bra kurs för de flesta andra (med tanke på att nya studenter kanske håller på att flytta kan det även vara bra med lågt tempo i början av utbildningen). Och det är inte helt lätt i praktiken att veta vilka man skall ge ”dispens”. Dessutom lär jag mig kanske åtminstone något under kursens gång (dock inte alls så mycket man skulle kunna förvänta sig av en kurs på sju veckor!). Vidare: PBL är inte allt i utbildningen – jag kan läsa mina böcker från pärm till pärm hemma på fritiden, om jag vill. Kanske är det bara bra för mig att få träffa lite människor ibland. Man kan sålunda tycka att min kritik var lite för hård, om än inte helt obefogad.

Trots det tycker jag att kritiken var mestadels befogad. Att gång på gång tillhöra ”fel” procent eller promille är ett problem, och samhället skulle kunna bli mycket bättre på att underlätta för personer som helt enkelt är lite annorlunda – och det utan några enorma uppoffringar. En liten attitydförändring och lite ökad flexibilitet är allt som krävs. (Och det är heller aldrig fel att hjälpa personer med mental ohälsa.)