Varför språkpet?
Jag har de senaste tolv åren varit mycket aktiv i mina försök att sprida kunskap om korrekt språkbruk (i synnerhet beträffande det skriftliga svenska språket), effektiv och semantiskt riktig digital typografi (framför allt beträffande ordbehandling i Microsoft Word för Windows samt beträffande hypertextdokument på WWW) och angränsande områden. Varför då?
Fördelarna med korrekt språk är flera. En bra text är en text som inte syns för mycket, där i stället det önskade budskapet framgår så klart som möjligt. Störande moment, som brott mot fasta språkregler, bör inte finnas i texten. I den mån texten syns eller begrundas, bör den vara vacker, och skönheten störs av språkfel och typografiska missöden, oavsett om de orsakas av slarv eller av ren okunskap. Och inom den digitala typografin är vikterna av semantisk riktighet och effektiv ordbehandling minst lika uppenbara, det senare i synnerhet i längre dokument. Det bör också påpekas, att de flesta brott mot svenska skriftregler och typografiska principer är väldigt lätta att undvika, men den svenska grund- och gymnasieskolan misslyckas brutalt med att lära eleverna de mest grundläggande skrivreglerna under de tolv år skolan har på sig. När man väl lärt sig det tar det inte längre tid att skriva rätt än att skriva fel – snarare tvärtom.
Men det förefaller inte hederligt att förklara mitt enorma engagemang för språkvård och god digital typografi enbart med argumenten ovan. I stället tror jag att en mer psykologisk analys är på sin plats.
Jag har nämligen alltid reagerat väldigt starkt känslomässigt på observationer av språkfel, i synnerhet brott mot väldigt fasta skrivregler, samt av olämpliga procedurer i Microsoft Word. Jag misstänker att det handlar om en intensiv känsla av ensamhet. Jag har sedan högstadiet varit väldigt mån om skriftspråket, och har sedan dess även noterat att jag är mycket ensam om att bry mig om korrekt språk och om att kunna alla fasta skrivregler (och identifiera brott mot dem på bråkdelar av sekunder). Vidare växte jag upp med min Windows 9x-dator. Jag lärde mig Windows och Office utan och innan, samtidigt som jag upptäckte glädjen i författandet. Men bland mina jämnåriga (och lärare) var kunskaperna mycket mer begränsade. (När det gäller Word-biten kan jag inte påminna mig att jag någon gång sett någon annan person som inte uppvisar ”stora” brister i Word-kunskapen.)
Jag har alltid vetat att jag fungerar annorlunda än ”alla” andra människor, och på något sätt blev språket och den digitala typografin några av de främsta symbolerna (och bevisen) för detta intensiva utanförskap. Genom att sprida information om språk och typografi får jag både berätta om och minska utanförskapet.
En person jag känner lite ytligt kom häromåret med en alternativ hypotes: kanske är mitt ”klagande” på andras språk- och datorbruk ett svar på omvärldens hackande på mig. Jag har inte funderat så mycket på det, men tycker spontant att det låter förvånansvärt okorkat. Genom mitt klagande försöker jag bevisa att jag kan något som omvärlden inte kan, som ett försök att ge mig själv ett existensberättigande i en värld som annars bara klankar ner på mig. Detta utöver, möjligtvis, det mänskliga i att vilja ge igen. Det är tänkbart att den senare viljan har ökat sedan jag av samhället tvingades sluta som matematiker och (därför) hamnade i såväl ekonomisk kris som identitetskris.
Just resonemanget om ”existensberättigande” har jag begrundat tidigare, om än inte i samband med något ”hackande”. Jag tror att jag alltid i någon mening har betraktat mitt eget människovärde som direkt avhängigt av mina naturvetenskapliga, matematiska och andra intellektuella förmågor. För särskilt mycket annat har det aldrig funnits i mitt liv; särskilt ödsligt har det varit på det sociala planet.
Det kanske inte ligger något alls i tankegångarna ovan. Luddiga psykologiska resonemang och hypoteser är svåra att göra precisa och testa. Men kanske säger det något, bara att resonemangen föds. Det enda som är helt säkert är att jag de senaste tolv åren varit mycket engagerad i språkvård, korrekt användning av Windows och Word och många andra områden, och att detta har varit kopplat till betydande emotionella förnimmelser.