I går var det så dags för händelsen jag varit rädd för hela veckan.

Att träffa en klass på hundra personer i vilken de flesta bryr sig lika mycket om mig som de bryr sig om vädret i Haparanda medan majoriteten av resten tycker direkt illa om mig (trots att jag aldrig velat dem något ont) kändes väldigt skrämmande.

Att folk inte bryr sig om en kan man väl i och för sig leva med i de flesta fall, men när man befinner sig väldigt långt nere vill man gärna ha stöd. Tråkigast känns det emellertid att många som jag tidigare haft en del kontakt med nu ignorerar mig helt.

Jag satt på skrivningen i tjugo–trettio minuter, men kunde inte alls koncentrera mig, eftersom jag bara kunde tänka på alla som satt runt mig. Jag avbröt därför skrivningen och gick hem.

Det blev första tentan jag missat på Läkarprogrammet.