Vinter och sjukdomar
Jag tycker väldigt illa om vintern i Sverige:
Den främsta anledningen är den ökade förekomsten av smittsamma virus under vintern, framför allt virus som orsakar övre luftvägsinfektioner samt virus som orsakar akut gastroenterit (läs: calicivirus1). Jag har de senaste åren utvecklat en patologisk rädsla för sådana virus.
Det är mörkt. Jag påverkas mycket av omgivningen omkring mig. Vackra miljöer, sol och grönska har en positiv inverkan; mörker och slaskväder har en negativ inverkan.
Det är kallt och allmänt otrevligt att vistas ute.
Den mest intressanta punkten är den första, så låt mig skriva lite om den.
Det är förmodligen flera faktorer2 som ligger bakom min fobi för vinterns patogener:
Från högstadiet och fram till och med läkarprogrammet betydde matematiken och naturvetenskapen allt för mig. Det var min passion i livet. Nu har jag förlorat den, när jag först tvingades sluta som lärare i matematik och sedan tvingades sluta som läkarstudent. Detta lämnade ett enormt tomrum hos mig – jag vet knappt vem jag är längre. Jag försökte fylla tomrumet med sång, och övre luftvägsinfektioner utgör ett mycket stort hot, om än inte permanent, mot talapparaten.
De diffusa mun- och halsproblem med oklar bakgrund som jag haft sedan januari i år har gjort mig extra nervös (paranoid) inför den orofaryngeala slemhinnans hälsa.
Jag är mycket mån om att alltid göra ett ”snyggt” intryck (lite som om jag vore den brittiska drottningens butler), och det är svårt om man har snuva, hes röst3, hosta och allmän irritation i halsen.
Jag är väldigt mån om att aldrig skada eller stressa andra människor, och när man är sjuk riskerar man att smitta andra. Dessutom, om man har symtom riskerar man att stressa upp andra som är rädda för att bli smittade. (Jag själv blir numera mycket stressad om jag anar förekomst av förkylningsvirus eller calicivirus i min fysiska närhet, även om jag gör mitt bästa för att det inte skall synas. Och jag tror att den här typen av rädslor är hyfsat vanliga i i-länder.)
Men den kanske största bakomliggande orsaken är att jag numera mår väldigt dåligt över lag, både själsligt och kroppsligt (hals, höft, …), och ofta funderar på hur länge jag kommer att orka fortsätta. Då känns det som om en ytterligare påfrestning – som t.ex. en virusinfektion – är långt ifrån vad jag skulle behöva.
I mer abstrakta termer antar jag att min förmåga till coping är kraftigt nedsatt. Dels har vi PTSD:n efter traumat på och efter läkarprogrammet och universitetets rättsprocess mot mig (där jag inte fick någon chans att försvara mig), dels har vi min känsla av att inte ha någon framtid. Trots allt ser det ut som om jag aldrig kommer att få välja vare sig min livssituation eller mitt yrke själv. LiU satte i praktiken den sista spiken i kistan vad gäller mina fåfänga drömmar om att bli matematiklärare, läkare, pilot, … . Det är tråkigt, eftersom jag har svårt att leva utan någon sysselsättning som jag verkligen brinner för. Min hjärna funkar inte då.
Mina mycket noggranna hygienrutiner har emellertid inte haft någon imponerande effekt under hösten: jag har nu drabbats av min andra infektion med feber och halsont.
Jag verkligen avskyr den svenska vintern.
1 Jag har slutat titta på Folkhälsomyndighetens (f.d. Smittskyddsinstitutets) calicivirusrapporter. Det enda som händer är att jag blir mer stressad av det.
2 Privatpersoner, myndigheter och media tycker om förenklingar, men i verkligheten torde de flesta fenomen bäst beskrivas som multifaktoriella. Det är sällan jag numera tycker det känns rätt att säga att en ensam omständighet ligger bakom någon företeelse. Kanske beror den förändringen hos mig också på att jag numera funderar mycket mer på humanistiska frågor än på naturvetenskapliga.
3 Att påpeka att jag har hes röst vid en infektion är behäftat med viss fara för ett kortfattat svar från min sida, för jag är numera alltid så otroligt upprörd själv över det, och känner därmed inte för att få det bekräftat eller upprepat. Så ett tips är att i stället säga något i stil med ”vilken kraftfull röst du har i dag!”.