Det mörka halvåret har nu gjort entré.

Vintern har varit en extra svår tid för mig de senaste åren, med stora konsekvenser för min hälsa.

I år har jag dock lite bättre förutsättningar för att klara av vintern. Av de fem friskfaktorer som har förelegat sedan i våras finns ju fyra kvar: det är ”bara” sommaren som är borta, med sin relativa virusfrihet, sitt ljus, sin värme och sin grönska. Jag har emellertid ett ess i rockärmen: eftersom jag jobbar 9–13 kommer det att vara ljust både när jag går till jobbet och när jag går hem från det. Det tror jag kommer att utgöra en viktig omständighet som kompenserar för det annars så skadliga mörkret.

Så förhoppningsvis kommer vintern 2020/21 att bli den första sedan läkarprogrammet som inte kommer att innebära blåljusfordon och sjukhusinläggningar.

Det gäller att jag förmår hålla uppe den fart jag fått under våren och sommaren, för när farten blir för låg så faller jag ihop. Vintern utgör en konstant bromsande kraft, så är farten för låg i början, bromsen för kraftig eller vintern för lång, så håller det inte.

Jag har redan märkt hur jag påverkas av mörkret och de ”höstförkylningar” som det pratas om i media.

Flera dagar har jag drabbats av förnimmelser från mun och svalg, vilket i sin tur orsakat kraftig oro. Jag tänker att en övre luftvägsinfektion är på gång: utanför fönstret är det ju precis så kolsvart som det brukar vara när sådana symtom uppträder. Jag tänker att jag kommer vara sjuk i ett par veckor, ha röstpåverkan och hosta i kanske en månad eller två eller tre. Jag är rädd för att jag kommer att sätta arbetsgivaren i klistret genom att inte kunna gå till kontoret, rädd för att jag inte skall kunna åka och träffa Canisarna på flera veckor. I min värld är en förkylning som jordens undergång. (Och nu har jag inte ens nämnt calicivirusen som jag är ännu mer rädd för.)

Men några timmar senare, när jag kommit igång med något spännande arbete, så försvinner plötsligt alla ”symtom”.

Det gäller att jag håller farten uppe.