Virusrädsla drar mycket energi.

Hela tiden håller min hjärna koll på var det finns människor. Jag vet precis var alla är, när de kommer och går. Minsta avvikelse i normalt beteende uppfattas och analyseras, för kanske beror avvikelsen på en smittsam infektionssjukdom. Naturligtvis känner jag i detalj igen alla bekantas ”baseline” beträffande ljud från luftvägarna.

Jag vet alltid vilka kvadratcentimetrar hos min kaffemugg som varit i kontakt med något orent föremål. Vanligtvis är mitt korttidsminne inget vidare, men på den här fronten har jag alltid full koll. Även rummens volym och ventilation begrundas. Jag vill ju helst inte vara med en annan person i ett litet och dåligt ventilerat rum mer än högst tillfälligt. Givetvis anpassar jag kontinuerligt min andning efter aktuell risknivå hos luften.

Allt det här kräver mental energi – ja, rent av fysikalisk energi.

Extra jobbigt kan det bli i möten. Oavsett om det är ett arbetsmöte eller ett privat möte så är det viktigt för mig att hålla en hög professionell nivå, göra ett tryggt och förtroendeingivande intryck, komma med förslag och analyser av högsta möjliga kvalitet. Detta medför att jag utöver virusanalyserandet och det normala mötesdeltagandet också måste lägga energi på att dölja min rädsla, så att ingen lägger märke till den.

Ofta vill jag begränsa mötets längd för att minska risken för smittspridning, men detta helt utan att det går ut över mötets kvalitet eller resultat och utan att någon märker något eller upplever mig som oengagerad eller hård. Då går hjärnan på högvarv för att hitta lösningar som uppfyller dessa delvis motstridiga mål.

För några år sedan, före covid-19 och sjukskrivningen, hände det regelbundet att jag lyckades sitta blickstilla under ett helt möte, förstenad av rädsla och mentalt upptagen av alla analyser. Efteråt kunde jag knappt gå eftersom jag tillfälligt men fullständigt förlorat rörelseförmågan i ena benet och foten. (Det var ungefär samtidigt som jag hade problem med höften, så jag brukade maskera problemet genom att skylla på höften.)

Faktiskt kan jag drabbas av plötslig virusrädsla även när jag är fysiskt ensam, t.ex. om jag använder rösten och märker att den inte är exakt 100 % vad gäller kvalitet och styrka. Då kommer en betydande del av tankeverksamheten de kommande minuterna att behandla denna avvikelse.

Virusrädsla kan alltså vara väldigt utmattande för den drabbade – utan att detta syns på henne.

Det är därför den virusrädde aldrig får någon guldmedalj när hon i timmar framgångsrikt kämpat mot sin rädsla, men riskerar att straffas om hon någon gång misstolkas som oengagerad, lat eller arrogant, när hon egentligen bara är helt överbelastad i hjärnan.

Den här sortens rädsla manifesterar sig sålunda som en osynlig funktionsnedsättning, och sådana är, just på grund av deras osynlighet, knepiga.

Fortfarande.

Tyvärr.

(Men för egen del undviker jag att klaga på tillvaron. Trots virusrädslan mår jag bättre än vad jag gjort på över tjugo år.)